maisha

Min vän håller på att förlora mannen hon älskar. Hon är helt förstörd vilket inte är så konstigt. Som hennes vän vet jag inte riktigt vad jag ska göra och vad man ska säga. Känns som man ibland kläcker ut sig massor av klyschor ocd de hjälper ju föga. Men försöker främst att bara vara där för henne, lyssna om hon vill prata eller bara göra annat som får henne att må bättre. Ibland säger nog handlingar mer än ord.

Den kärlekssorg som hon går igenom nu får mig att tänka tillbaka på hur det var för mig när det tog slut med Mr English. Även fast jag visste att han inte varit han med stort H så gjorde det fruktansvärt ont att skiljas från honom. Att aldrig få vara honom nära, att kanske aldrig få se honom igen... jag grät tills tårarna börjat sina och sen lite till. Tills magen vill spricka och huvudet sprängas. Så jag vet lite hur det känns, även om jag tror hennes förlust är större än min då hennes kille kunde ha varit Mannen i hennes liv. Så var det aldrig för mig med Mr English även om jag ibland försökte intala mig själv att han var the one. Nu tycker jag det var bra att det tog slut då vi inte var ämnade för varandra. Jag hoppas dock att han söker någon bra att ha i sitt liv, liksom jag finner nån i mitt.

Och tiden läker alla sår, eller nästan alla i alla fall. Om de inte läks så lär man sig åtminstone att leva med sorgen. Och det måste få ta den tid det tar, hastar man igenom en sorg så kommer man inte att kunna läka. För sorgen kommer ligga där under ytan och vänta på att få blossa upp igen - när man minst anar det. Så det bästa är nog att ta itu med sorgen när man lever mitt i den så man en dag kan vakna upp och känna att man mår bra igen, att man kan fortsätta orka leva. Sorgen att förlora nån man älskar kommer man alltid att bära med sig men skillnaden är att när man bearbetat den är den en del av en och man orkar hantera den istället för att sorgen kontrollerar ens liv.