maisha

Jag har börjat tvivla igen. På vad jag ska bli, på hur jag vill att mitt liv ska se ut. Av nån konstig anledning så började jag igår tänka tillbaka på när jag läste biologi för två år sen och på hur roligt det faktiskt var. Och det var det ju... och sen om man ändå skulle fortsätta läsa nåt sånt trots allt. Men jag har innerst inne ingen lust att läsa mer kemi och matte och det skulle det innebära om jag började läsa nåt sånt igen. Känns som jag inte vet någonting längre... det är tomt i skallen och ett stort hål som bara växer har börjat äta upp mitt inre. Börjar tvivla på allting, studier, jobb... allt. Orkar inte bry mig om tyskan längre fast det egentligen är så himla roligt. Kanske har jag mindervärdeskomplex för att de flesta andra redan har läst det en gång? Och att jag dessutom är arbetslös gör ju inte saken bättre precis. Man känner sig totalt värdelös ibland. Till råga på allt börjar jag tvivla på att gå den utbildning som så småningom kan leda mig till det yrke jag drömt om ett helt liv. Så vad göra? Jag är helt villrådig just nu, vet varken ut eller in längre. Önskar jag kunde resa långt långt bort, där jag inte behövde bry mig om alla dessa bekymmer och plikter här hemma. Bara att få vara, att ta dagen som den kommer, det skulle jag behöva just nu. Jag vet en till som skulle behöva det... kanske skulle vi kunna göra det tillsammans, för vet att han önskar han kunde det lika mycket som jag... Men det är tyvärr inte möjligt, så får väl fortsätta drömma mig bort. Till en plats jag kanske aldrig får se, där jag skulle nå insikten av vad mitt liv egentligen går ut på, något som jag kanske heller aldrig kommer att göra.

Börjar bli sjuk tror jag... och det är skittråkigt! Även om jag på ett sätt har tid att vara det nu så vill jag inte vara det. Finns så mycket roligare saker att göra än att ligga i sängen och sova (även om det oxå kan vara trevligt men då vill man ju att man har valt just det). Känner mig sådär tung i kroppen, orkade knappt gå upp i morse... och så mår jag illa... bläää! Kan ju vara en infektion som håller på att bryta ut eller någonting, men vill inte känna så här... :-( Till råga på allt så missar jag tyskan oxå, men hann i alla fall fixa klart hemtentan. Ska iväg nu och låta en kurskompis ta med den. Får väl hoppas att man mår bra till nästa vecka, är ju liksom ingen idé att gå och lära sig ett nytt språk om man aldrig är där... Så dagens önskan är väl att jag vill bli frisk - nu!

En kärlekshistoria börjar ta form, en som jag antagligen har en av huvudrollerna i. Kan inte fatta att jag kan vara så lyckligt lottad för en gångs skull! Han är helt enkelt underbar! Och nojig behöver jag inte vara, förstår det nu, för han visar mig på alla sätt och vis hur mycket han bryr sig om mig. Önskar bara så att han var här just nu!

To be continued.... ;-)

Idag har varit en sån dag då man tror sig kunna hinna med massor men som slutat med att man oftast inte gör någonting... Fast mer än ingenting har jag faktiskt gjort men har varit seg och hade helst bara sovit hela dagen... Det kanske blir så när man är arbetslös, man blir förslappad och så vänder man på dygnet och annat dumt så man bara blir ännu mer seg... för att inte tala om hur himla tråkigt det är att inte ha ett jobb! Jättesegt faktiskt, man söker och söker fast man vet någonstans därinne att man inte kommer få något jobb ändå.... Om inte ens akademikerna får jobb, hur ska jag kunna lyckas? Enda trösten är väl att jag vet att det här bara är för en kortare period, tills jag (mot förmodan) får ett jobb eller allra längst tills jag börjar plugga igen i höst.
Men men, skulle egentligen skriva om att göra ingenting men så blev det ju inte... Men segade fram till jag skulle iväg på en intervju, som jag tror gick ganska bra. Det var iof sig ett sommarjobb men bättre det än inget jobb alls. Sen fortsatte jag att skriva på hemtentan i tyska som ska lämnas in imorgon, är inte klar än men det fixar sig nog. Hinner göra resten imorgon. Sov iof sig en stund innan jag pluggade, det var härligt! Mer viljestyrka än nåt annat som fick mig att lämna sängen, men insåg att jag kanske skulle sova hela natten igenom annars och jag har inte den tiden. Så nu är jag seg igen men lär ju inte vara så klok att jag går och lägger mig för det... kanske beror tröttheten på att jag bara sovit 3,5 timme i natt...

Jag är trött och borde egentligen gå och lägga mig men får ingen ro riktigt... och till råga på allt har min kära granne som bor under mig satt på jättehög musik nu, halv tolv på kvällen. Det värsta är egentligen inte att den är hög utan att basen gör att hela min lägenhet vibrerar av eländet! Och då kan man ju knappast lyckas sova överhuvudtaget...! Så ringde Securitas och anmälde idioten så dem lovade att skicka dit väktare som får kolla. Det är andra gången jag får anmäla (första gången var på dan iof sig) men kan ju hoppas på sätt och vis att bovärden förr eller senare kan vräka den dåren. *Arrrrrrg*

Kärleken är verkligen underbar. Rosenröd och skimrande, mjuk, omväldande, oändlig och helt enkelt bara  alldeles underbar...
Då musikalen var slut idag sa min kompis pojkvän till oss att han hade en överraskning åt sina konfirmander i showrummet. Så vi gick dit...
Och visst var det en överraskning, men inte för konfirmanderna utan åt min vän! Hennes sambo började sjunga "deras" låt (vet tyvärr inte vad den heter), ackompanjerad av sina konfirmander. Han tittade bara på henne, log och rörde vid henne. Den kärlek han utrålade var fantastisk att se, tänk att man kan vara så dyrkad! För det visade han verkligen idag, hur mycket han älskar henne. Trodde nästan att han skulle ställa sig på knä och fria till henne!!! Men han erkände senare att han inte vågat, av rädsla att hon inte skulle ha tyckt om den utvalda ringen... Men men, kärleken kan vara ett mysterium... och med tanke på hur han presenterade sin kärlek och tillgivenhet till henne, skulle det inte förvåna mig om det snart sitter en förlovningsring på hennes finger... Hoppas så för hennes skull!!!!

Musikalen "Where is the love" var riktigt bra! Den handlade om att Gud och ängeln Gabriel diskuterade kärleken på jorden och om den överhuvudtaget fanns. De tittade ner på jorden och fick se hur egoistiska människor kan vara, speciellt då de bara tänker på sig själva. Gud var ganska illa till mods, men det vände något i slutet då man fick se en scen där det visades att vissa människor faktiskt bryr sig om andra. Det var mycket musik och bra sång. Definitivt en hit att gå på! Och som slutade med att ängeln Gabriel fick i uppdrag att lära oss människor på jorden att älska vår nästa som sig själv... Intressant och jättebra, utan att vara förmanande. Dock kunde man få vissa funderingar, och det var nog meningen. Om det blir någon ny musikal nästa år hoppas jag att jag kan gå på den med!

I dag ska jag på musikal med en kompis och hennes pojkvän. Det är några konfirmander i Nykvarn som spelar upp den, tror den handlar om lite allt möjligt, från Gud till andra saker som kan vara viktiga för en i livet. Tycker i alla fall det ska bli roligt! Tycker om att gå på musikaler och sådant, det för ju oxå tankarna tillbaka till när man själv var med i skolans musikal i 9:an. Men det var ju några år sedan... Ser iaf fram emot detta idag! Får kommentera musikalen senare...

Har haft en ganska bra dag idag. De enda orosmolnen målade jag själv upp men det var bara inbillningar tack och lov! (Ang en viss person...)
I alla fall, har blivit mycket socialt umgänge idag men det både ville och behövde jag visade det sig. Lite innan 12 kom Stina till mig och vi gick och handlade mat som vi sedan fixade ihop tillsammans. Efter maten såg vi på film och pratade om lite allt möjligt. Väldigt trevligt!
En stund senare var det dags för mig att träffa Pernilla så knatade mot stan. Vi köpte kinamat som vi tog med hem till henne där vi åt och tittade lite på TV, mest OS var det nog. Mysigt värre! Så det har varit en dag med ganska mycket prat och utbyte av funderingar som slutade på bästa möjliga sätt.  Såna vill man vara med om oftare!

Flög som sagt på små rosa moln häromdagen och sen slogs allt omkull. Fick ett brev av honom där han berättade något som gjorde att vi kanske aldrig skulle kunna bli ett par. Blev chockad och ledsen men kontaktade honom trots det han berättat. Vi har pratat fram och tillbaka, jag har nog varit lite tuff utan att bli elak och jag tror det var precis det han behövde. Han kan inte använda mig som trasmatta och det visade jag honom och jag tror jag vann ganska mycket respekt från hans sida genom det agerandet.
I alla fall, verkar som saker kanske trots allt kommer att lösa sig. Han har lovat att ta tag i de problem han berättade för mig om och sen hoppas jag att vi därifrån kan gå vidare. Förhoppningsvis leder det här till något bra men jag kommer nog aldrig glömma hur jobbigt förra dygnet var då jag inte visste hur det skulle gå, om det vi har skulle kunna räddas eller om man bara skulle försöka glömma alltihop. Grejen är att han betyder jättemycket för mig och därför ville jag ge honom, och oss, en ärlig chans. Det anser jag att jag gjort just nu så nu ligger bollen hos honom. Fortsättning följer (antar jag)...

I morgon är det Alla Hjärtans Dag. En dag för alla förälskade, alla par, men oxå en dag som man borde tänka på sina vänner och sin familj. Jag trodde att denna dag skulle bli en vilken som helst för mig i år, men jag har nog ändrat åsikt... Inte för att jag har nån speciell att dela den med rent fysiskt men det finns någon som ständigt är i mina tankar... Och även fast vi inte kan vara tillsammans än, så kommer morgondagen att kännas speciell just för att han finns, för att han förhoppningsvis snart blir min...
Jag känner honom knappt och därför är det lite skrämmande att mina känslor för honom är såpass starka. Men det kanske beror på att han verkar tycka om mig med? Jag kan inte sluta tänka på honom! Han är ständigt i mina tankar, så fort jag vaknar tänker jag på honom - och innan jag somnar ser jag hans ansikte framför mig... Jag tror jag håller på att bli kär igen! Och det är en underbar känsla, det var alltför längesen jag kände så här för nån. Men han är speciell, så det är nog inte så konstigt att jag känner som jag gör. Han är inte bara snygg, utan även smart, full av humor men även mogen och förstående. Jag hoppas så att han blir min! Vi bor långt ifrån varandra men jag tror ingenting kommer att kunna hindra oss från att cs så ofta som möjligt... Jag längtar redan tills jag hör av honom igen...!

Har precis fixat till min Lunarsida och är faktiskt ganska nöjd med den. Men vad som har slagit mig (och som jag iof sig vet innerst inne) är att vara inne på Lunar väl faktiskt är ganska fjårtis? Och då slås man ju obönhörligen av tanken att även om att vara fjårtis mer är ett begrepp än en ålder så är det väl knappast nån slump att det förknippas med att vara 14 år? Nästa tanke blir då följaktligen att det var ett tag sen jag var 14... jag blir ju faktiskt 23 i år! Shit liksom, det är 9 år sen jag var 14! Ibland känns det som igår... Fast, ärligt talat, så är jag ganska glad att jag inte är 14 längre. Herregud vilket liv man levde då, trodde (eller inbillade sig snarare) att ens liv var en levande såpopera. Och det var inte förrän man blev lite äldre, mognare och kanske klokare (?) som man insåg att så aldrig hade varit fallet.
Anyway, jag är faktiskt ganska nöjd med att vara 22, turning 23 (eventually). Har nog hittills varit ganska nöjd med den ålder jag varit i, oavsett vilken. Jag tycker fortfarande det ska bli roligt att bli äldre, och mognare och klokare (och antagligen rynkig oxå men det är en annan sak). Jag hoppas att jag även i fortsättningen kan vara nöjd med den ålder jag befinner mig i, för annars hur mycket lever man om man alltid ser bakåt i tiden eller undrar hur livet kommer se ut om tio år? Om man aldrig lever i nuet så kommer livet bara att rulla på och så sitter man en dag där på ålderdomshemmet 85 bast och undrar var livet tog vägen. Eller så ångrar man allt det man aldrig gjorde, så jag ska försöka förverkliga de drömmar jag har. Inte sen, utan nu. För livet rullar på, allt snabbare för var år verkar det som. Undrar om det är ett tecken på att jag börjar bli gammal?

Började kolla idag på vaccinationer till Filippinerna. Verkar vara lite att tänka på, och inte bara det här med sprutorna, utan även kläd - och skoval, vad man bör och inte bör äta och mycket annat... Förstår nog inte än att jag faktiskt ska så långt bort, till andra sidan jordklotet! Men det blir nog mer verkligt när man står där på Arlanda med "mina" barn och ska sätta oss på flyget... Jag tror det kommer bli ett fantastiskt äventyr! Inte bara för att vi får resa så långt bort, men även för att man får träffa så många underbara människor från hela världen. Man känner sig lite välsignad ibland trots allt, och så tacksam för att CISV finns. Saknar alla mina vänner som är spridda över jorden och som jag inte vet när (eller om) jag får se dem igen. Men ännu mer spännande blir det att träffa alla de nya vänner som jag kommer lära känna denna sommar. 1 juli känns så långt bort men dagen kommer nog fortare än man anar och med den ett äventyr att minnas livet ut.