maisha

Tror att jag börja tycka om någon... Har hela tiden tyckt att han är en gullig kille men nu har jag drömt om honom två gånger tror jag (i alla fall natten till idag). Är väl så att drömmen fick mig att inse vad jag känner, att han är mer än bara en vän. Så får väl se hur det går. Om han känner samma som jag....

Har upptäckt en sak sen jag flyttade till Uppsala. Det finns massor av gulliga och söta pojkar här! Oftast är de inte bara söta utan intressanta även på andra sätt! Finns flera stycken som jag inte skulle ha något emot att lära känna bättre... Frågan är bara vem man ska satsa på i slutändan (om han nu är intresserad tillbaka). Kanske får tiden helt enkelt utvisa vem det blir....

Köpte tidningen SOLO häromdagen och i den fanns det de vanligaste ursäkterna som killar säger när de inte är intresserade av en. Det var ganska skrattretande faktiskt för två av dessa uppräknade ursäkter passade klockrent in på det som D brukade säga till mig. Kanske var jag själv också lite naiv som till en början trodde på vad han sa, men samtidigt vill jag tro människor om gott.
I alla fall, "classy excuses" från D var "Du är för bra för mig" (inte just de orden men andemeningen var densamma) och "Jag har inte tid för en flickvän just nu". Tack så mycket för det! Jag offrade mycket i förhållandet med mitt engelska ex och inte har jag lust att göra det ännu en gång. Speciellt när det faktiskt är så att "He's just not that into you".

Jag har kommit till den punkt då jag kommit över D (om han nu var något att komma över) och då jag blivit redo att kasta mig ut i universitetslivet och kanske träffa den rätte för mig. Grejen är att jag kanske redan har gjort det utan att ha varit medveten om det.
I flera år har jag haft svårt att bli intresserad av någon och ursäktade det med en person som jag trodde mig älska men aldrig skulle få. När allt kommer omkring så älskade jag honom nog bara som vän (och gör fortfarande) men kär i honom var jag nog aldrig. Inte på det sättet då man svävar på rosa moln och inte kan koncentrera sig på någonting. Denna sk "crush" var nog snarare ett sätt att slippa bli involverad i något där jag riskerade att bli sårad. Samtidigt så måste vi ju alla ta den risken när man blir kär i någon - vi måste våga satsa för att kunna vinna.

I alla fall, har precis insett att jag kanske har känslor för en vän. Jag har känt honom i många år och det har nog alltid funnits en spänning oss emellan (så har i alla fall jag upplevt det) och nu sist jag träffade honom var det starkare än någonsin. Samtidigt så vågar jag inte riktigt tro på det av rädsla för att jag läser av honom fel. Jag är dessutom rädd att ta första steget för jag vill ju inte heller förlora honom som vän. Så vet inte riktigt vad jag ska göra... Vet bara att jag blir glad bara jag tänker på honom, och kan inte sluta drömma om att få vara honom nära...

Några förslag hur jag ska hantera det här?????

Ett tag innan jag åkte till Filippinerna hade jag en dröm. I den mötte jag Han med stort H, eller kanske bara en sommarrommans. I alla fall bar jag drömmen med mig under resan till andra sidan jordklotet. Jag inbillade mig att Han skulle vara en av ledarna, men så var inte fallet då alla var kvinnor.
Under de här tre veckorna upplevde jag saker som jag alltid kommer att minnas, och fick vänner för livet. Jag vann vänskap, kärlek och glädje. Men det som kanske är viktigast nu är att jag under de tre veckorna i Filippinerna kom till insikt om vad som verkligen är betydelsefullt. Det som gör mig lycklig är att umgås med vänner som får mig att må bra och vara i en miljö som inspirerar mig. När det kommer till killar så insåg jag också hur Han ska vara för att få mig att må bra. Självständig men samtidigt en som bryr sig om sig själv och andra, lugn och rolig och underbar...
Och visst fann jag honom. Han var där på lägret. Tyvärr insåg jag det inte förrän det bara var några dagar kvar. Han är för ung för mig och bor för långt bort, men att han finns det betyder verkligen något. Och ibland får man nöja sig med att drömma då kärleken måhända är ouppnåelig...

Har inte hört något från D på ganska länge och nu börjar jag ärligt talat att tröttna på att hoppas på någonting längre. Även om vi inte hade lovat varandra någonting så kunde jag inte sluta hoppas, men nu har jag väl inget val längre. Saken är väl den att han kanske inte är så intresserad, men han har inte the guts att säga det. Vilket ju iof sig inte är någon ovanlighet, många killar verkar vara fega - åtminstone de jag har träffat på. Så nu är det slut på förhoppningarna från min sida. Händer det något i framtiden så är det roligt, men jag tänker inte vänta på honom som kanske ändå aldrig kommer bli min. Jag tror att drömmen jag hade (skrev om den igår) bland annat ville visa att man ska dagen som den kommer och framför allt fånga ögonblicket, njuta av den tid man har med en människa även om den tiden är begränsad. Jag får nog börja lära mig att leva mer i nuet, att våga älska någon här och nu och ta vara på det till hundra procent. Vågar jag inte göra det kommer det kanske bara sluta med att jag står där ledsen och besviken igen - och framför allt: ensam.

Min vän håller på att förlora mannen hon älskar. Hon är helt förstörd vilket inte är så konstigt. Som hennes vän vet jag inte riktigt vad jag ska göra och vad man ska säga. Känns som man ibland kläcker ut sig massor av klyschor ocd de hjälper ju föga. Men försöker främst att bara vara där för henne, lyssna om hon vill prata eller bara göra annat som får henne att må bättre. Ibland säger nog handlingar mer än ord.

Den kärlekssorg som hon går igenom nu får mig att tänka tillbaka på hur det var för mig när det tog slut med Mr English. Även fast jag visste att han inte varit han med stort H så gjorde det fruktansvärt ont att skiljas från honom. Att aldrig få vara honom nära, att kanske aldrig få se honom igen... jag grät tills tårarna börjat sina och sen lite till. Tills magen vill spricka och huvudet sprängas. Så jag vet lite hur det känns, även om jag tror hennes förlust är större än min då hennes kille kunde ha varit Mannen i hennes liv. Så var det aldrig för mig med Mr English även om jag ibland försökte intala mig själv att han var the one. Nu tycker jag det var bra att det tog slut då vi inte var ämnade för varandra. Jag hoppas dock att han söker någon bra att ha i sitt liv, liksom jag finner nån i mitt.

Och tiden läker alla sår, eller nästan alla i alla fall. Om de inte läks så lär man sig åtminstone att leva med sorgen. Och det måste få ta den tid det tar, hastar man igenom en sorg så kommer man inte att kunna läka. För sorgen kommer ligga där under ytan och vänta på att få blossa upp igen - när man minst anar det. Så det bästa är nog att ta itu med sorgen när man lever mitt i den så man en dag kan vakna upp och känna att man mår bra igen, att man kan fortsätta orka leva. Sorgen att förlora nån man älskar kommer man alltid att bära med sig men skillnaden är att när man bearbetat den är den en del av en och man orkar hantera den istället för att sorgen kontrollerar ens liv.

så tycker jag mig se dig. Har glömt att nämna det men för kanske en månad sen när jag stod i en kö till en bankomat stod en kille framför mig som var jättelik D. Fick nästan en chock för så lik var han förutom att han var längre än D. Men ibland saknar jag honom så, D alltså. Och blir frustrerad över att vi aldrig verkar kunna ses.

Hörde av D igår och vi pratade ganska länge. Läget för oss är väl inte så annorlunda men vi har i alla fall pratat igenom om hur vi ska ha det. Problemet är att vi båda vill träffas men att ingen av oss har råd eller möjlighet just nu. Så utan att egentligen säga det rakt ut så ligger väl "vi" lite på is just nu. Kanske lika bra det än att man går och suktar hela sommaren. Vi skulle ju ändå inte kunnas ses så mycket då jag ska jobba både innan och efter jag varit i Filippinerna. Han måste ju också jobba om han hittar nåt så det är inte så lätt. Så som jag känner nu så vill jag ju inte släppa tanken på honom helt, men skulle jag träffa någon annan i sommar som man fastnar för så vet man ju inte vad som skulle kunna ske...

Som vanligt får väl tiden utvisa hur det blir. De enda som jag känner mig säker på just nu är att det kommer bli mycket lättare när jag flyttat till Uppsala.

Har inte hört ifrån D på ett tag. Om jag bara skulle tänka på mer kontinuerlig kontakt så var det ett bra tag sen som vi hade daglig kontakt. Jag vet att han har mycket att göra och det har jag oxå emellanåt, men hur mycket energi går det åt att skicka iväg ett kort mail? Jag vill bara veta att han mår bra, jag har för längesedan insett att det inte går att pusha fram saker när det gäller honom. Så vad är det som händer nu? Är han så upptagen som han säger eller finns det någon annan orsak som gör att han inte hör av sig? Jag vill inte tro att det bara ska rinna ut i sanden efter allt det som vi ändå gått igenom under den korta tid som vi kännt varandra. Efter alla diskussioner vi haft, är det så här det ska sluta?

Jag har inga större förhoppningar längre måste jag säga. Inte bara för att han har mycket att göra nu utan rent allmänt när det gäller oss. Jag vill inte börja hoppas på något och sen få mitt hjärta krossat. Vill inte gå igenom det en gång till. Då är det bättre att jag tar det lite mañana med oss och så får vi se hur framtiden utvisar sig. Allt för att skydda mitt hjärta.

Men var går gränsen egentligen? Hur länge ska jag tro på att han kommer höra av sig? Hur länge ska jag behöva gå och undra över saker som gäller honom? Hur ska jag veta om det är dags att låta honom gå?

På ett sätt så orkar jag inte tänka på det just nu. Jag har så mycket annat i tankarna. Sommaren i Filippinerna (kan knappt vänta!), min flytt till mitt nya liv som student i underbara Uppsala. Kanske ska jag bara rycka på axlarna och låta saker hända av sig själv. Men det är lättare sagt än gjort.

Jag har gjort något som jag kanske kommer att få ångra länge framöver, men jag kan inte få det ogjort. Jag kanske förlorar honom pga det här, eller så har jag redan gjort det. Varför ska sånt här vara så svårt?!!! Jag mår jättedåligt just nu, kan inte tänka på något annat, kan inte koncentrera mig... Vill bara ha honom här, önskar man ibland visste innan vad för konsekvenser ens gärningar får.
Iaf, mailade honom igår om hur jag känner osv. Ger honom lite tid att fundera på vad han känner och vad han vill få ut av det här. Men vet inte om det slog så väl ut, har bara fått känslan av att han är jättearg. Eller så är han lika ledsen som jag.... Jag vet inte vad jag gör om jag förlorar honom! Jag hatar verkligen sånt här, när man tycker om någon som man kanske aldrig kommer att få. Skrev till honom att jag inte ska kontakta honom på några dagar, men it's killing me. Vill egentligen inget hellre än att ringa honom eller kasta mig på tåget för att komma till hans stad. Men har varken råd eller möjlighet att göra det. Dessutom vill jag behålla lite självrespekt. För även om det här slutar illa så vet jag med mig att jag gjort mitt bästa för att tänka på både mig själv och på honom. För hade jag gjort samma misstag som när jag var yngre, när jag kunde offra allt för en kille, då hade jag inte haft nån respekt kvar för mig själv. Och i så fall skulle jag nog aldrig kunna sluta förakta mig själv.

En kärlekshistoria börjar ta form, en som jag antagligen har en av huvudrollerna i. Kan inte fatta att jag kan vara så lyckligt lottad för en gångs skull! Han är helt enkelt underbar! Och nojig behöver jag inte vara, förstår det nu, för han visar mig på alla sätt och vis hur mycket han bryr sig om mig. Önskar bara så att han var här just nu!

To be continued.... ;-)

Kärleken är verkligen underbar. Rosenröd och skimrande, mjuk, omväldande, oändlig och helt enkelt bara  alldeles underbar...
Då musikalen var slut idag sa min kompis pojkvän till oss att han hade en överraskning åt sina konfirmander i showrummet. Så vi gick dit...
Och visst var det en överraskning, men inte för konfirmanderna utan åt min vän! Hennes sambo började sjunga "deras" låt (vet tyvärr inte vad den heter), ackompanjerad av sina konfirmander. Han tittade bara på henne, log och rörde vid henne. Den kärlek han utrålade var fantastisk att se, tänk att man kan vara så dyrkad! För det visade han verkligen idag, hur mycket han älskar henne. Trodde nästan att han skulle ställa sig på knä och fria till henne!!! Men han erkände senare att han inte vågat, av rädsla att hon inte skulle ha tyckt om den utvalda ringen... Men men, kärleken kan vara ett mysterium... och med tanke på hur han presenterade sin kärlek och tillgivenhet till henne, skulle det inte förvåna mig om det snart sitter en förlovningsring på hennes finger... Hoppas så för hennes skull!!!!

Flög som sagt på små rosa moln häromdagen och sen slogs allt omkull. Fick ett brev av honom där han berättade något som gjorde att vi kanske aldrig skulle kunna bli ett par. Blev chockad och ledsen men kontaktade honom trots det han berättat. Vi har pratat fram och tillbaka, jag har nog varit lite tuff utan att bli elak och jag tror det var precis det han behövde. Han kan inte använda mig som trasmatta och det visade jag honom och jag tror jag vann ganska mycket respekt från hans sida genom det agerandet.
I alla fall, verkar som saker kanske trots allt kommer att lösa sig. Han har lovat att ta tag i de problem han berättade för mig om och sen hoppas jag att vi därifrån kan gå vidare. Förhoppningsvis leder det här till något bra men jag kommer nog aldrig glömma hur jobbigt förra dygnet var då jag inte visste hur det skulle gå, om det vi har skulle kunna räddas eller om man bara skulle försöka glömma alltihop. Grejen är att han betyder jättemycket för mig och därför ville jag ge honom, och oss, en ärlig chans. Det anser jag att jag gjort just nu så nu ligger bollen hos honom. Fortsättning följer (antar jag)...

I morgon är det Alla Hjärtans Dag. En dag för alla förälskade, alla par, men oxå en dag som man borde tänka på sina vänner och sin familj. Jag trodde att denna dag skulle bli en vilken som helst för mig i år, men jag har nog ändrat åsikt... Inte för att jag har nån speciell att dela den med rent fysiskt men det finns någon som ständigt är i mina tankar... Och även fast vi inte kan vara tillsammans än, så kommer morgondagen att kännas speciell just för att han finns, för att han förhoppningsvis snart blir min...
Jag känner honom knappt och därför är det lite skrämmande att mina känslor för honom är såpass starka. Men det kanske beror på att han verkar tycka om mig med? Jag kan inte sluta tänka på honom! Han är ständigt i mina tankar, så fort jag vaknar tänker jag på honom - och innan jag somnar ser jag hans ansikte framför mig... Jag tror jag håller på att bli kär igen! Och det är en underbar känsla, det var alltför längesen jag kände så här för nån. Men han är speciell, så det är nog inte så konstigt att jag känner som jag gör. Han är inte bara snygg, utan även smart, full av humor men även mogen och förstående. Jag hoppas så att han blir min! Vi bor långt ifrån varandra men jag tror ingenting kommer att kunna hindra oss från att cs så ofta som möjligt... Jag längtar redan tills jag hör av honom igen...!