maisha

Det var då jag förlorade henne. Sara, min underbara kisse, som jag växt upp med, som funnits under min barndom, tonår och in i vuxenlivet. I 14 år fick jag ha henne och sen en dag så var det dags för henne att lämna livet här på jorden.

Jag levde som i ett töcken länge, kunde inte förstå att hon var borta. Nu kan jag knappt fatta att jag överlevt det här året, att det idag är exakt ett år sedan jag såg henne för sista gången. Jag vill fortfarande inte inse att jag aldrig mer få se henne. Hur mycket jag än älskar mina nya katter Lucy och Cherry så kommer jag aldrig att glömma henne, min Sara. Det finns ingenting som kan ersätta henne. Och fast det fortfarande är jättejobbigt emellanåt, vetskapen att jag förlorat henne, sorgen över att hon är borta (som just nu när jag skriver det här, det är jättejobbigt) så försöker jag att först och främst fokusera på den glädje jag har haft av henne, över lyckan att hon var en del av mitt liv så länge.
Jag har skrivit en hel del dikter efter hennes död och även om jag förut sagt att jag inte vill publicera några dikter här så tänker jag ändå visa en som jag skrev när jag satt på ett flygplan och susade förbi molnen däruppe i en perfekt ljusblå bommullsvärld:






Ovan molnen



Högt ovan molnen

det är där änglarna bor

det är här du bor nu



Här lyser alltid solen

här finns det ingen sorg

här, där du bor



Jag saknar dig

varje dag, varje natt

längtar jag så



Men här, ovan molnen

här känner jag mig fri

för här är jag nära dig



Här, i den ljusa blåa himlen

här känner jag dig

här kommer du alltid att leva




Sorgen över Sara är fortfarande stor, men skillnaden nu är väl att jag orkar leva med den. Det är nog något som man måste lära sig att göra för att kunna gå vidare. Sara var inte vilket husdjur som helst, utan för mig var hon speciell. Hon var det syskon jag aldrig fick. Vi hade en speciell kontakt från första stund och jag tycker mig fortfarande känna av hennes närvaro ibland. Det händer emellanåt att jag får för mig att hennes själ lever i Cherry (dem har vissa gemensamma personlighetsdrag) och det tröstar mig när saknaden efter henne är som störst.




Det finns några visdomsord eller vad man nu ska kalla det som också kan hjälpa när man har förlorat någon som står en nära. De hjälper åtminsone mig när jag saknar henne som mest: Jag har varit med om dig. - Jag kan aldrig mista dig.

Skrev det här redan igår men då var det något strul med bloggen så kunde inte publicera det då. Så här kommer gårdagens funderingar!




Har funderat på det här varför jag har hamnat i Eskilstuna igen. Ett ställe som jag inte bodde på särskilt länge innan jag flyttade. Och nu händer antagligen samma sak igen - hela situationen ger mig lite av en déjà vu - känsla. Vad jag tror mig kommit fram till är att Eskilstuna är för mig en stad där jag har flera vänner (även om de flesta tyvärr har eller kommer flytta) och då staden också ligger nära min hemort känns den nog trygg och säker för mig. Första gången kom jag hit med många minnen av den jobbiga sensommaren i bagaget (läs min sista tid i England), men besluten att se om yrket som biolog skulle passa mig. Första och enda terminen som jag gick på Mdh var en underbar tid, då jag kunde slicka mina sår och gå vidare. Dock trodde jag mig inte kunna palla av kemin som skulle komma påföljande termin och valde därför att hoppa av programmet. Det faktum att jag ändå inte var säker på att biolog var vad jag skulle bli gjorde beslutet lättare, men ibland ångrar jag lite att jag bröt upp så hastigt. Dock lite sent att vara efterklok nu, man lär sig förhoppningsvis något av sina misstag.

Så sen så läste jag lite i Stockholm och lite i Örebro innan jag åter kom tillbaka till denna stad. Hade nya funderingar, på att utbilda mig till sjuksköterska. Jag har inte helt förkastat den idén men det känns inte rätt ändå på något vis. Svårt att förklara varför, men jag tror att mitt behov att att hela tiden bryta upp, att jag börjat läsa något annat, har varit ett tecken på att jag ännu inte hittat rätt. Sedan handlar det säkert en del om beslutsamhet också. Nu känner jag ändå att jag inte kan vela längre så nu måste jag bestämma mig. Och nu har valet hamnat på den stad där jag alltid velat studera - Uppsala. Utbildningen jag vill gå finns bara där och att det är i "mina drömmars stad", att jag kommer närmare en del vänner och betydligt närmare D gör ju inte precis saken sämre! Så nu får det vara såhär. I have created my destiny.

Har haft en sån där dag då det känns som hela livet suger. Inte för att det har hänt något speciellt eller för att något har gått snett idag, men bara hade en sån dag då man inte orkar vara riktigt glad. Känner mig jättestressad över allt och ingenting, mitt liv, jobben som jag aldrig får, planeringen inför barnbyn i sommar, mammas födelsedag (hon fyller 60 om knappt en månad) och massor av annat. Till råga på allt har jag fått ont i magen igen, magkatarr alltså, så magen är som en stor ballong. Gör ju inte heller att humöret hålls uppe precis, då man känner sig ful som stryk.
Dessutom denna otroliga trötthet. Jag sover ändå så mycket som jag behöver men är jättetrött ändå. Har ingen energi till någonting känns det som. Tror att jag kanske fått blodbrist igen. Någonting är det i alla fall.

Nåja, nu har jag gnällt färdigt för idag. Förhoppningsvis mår jag bättre imorgon igen!

Har börjat fundera på det här med smajlies och färgen på dem. Man använder ju smajlies överallt nu känns det som, i e-mails och i chattprogam osv. Vad jag undrar över är varför alla smajlies (med några få undantag) är gula (dvs vita om man överför det på människor)? Varför finns det inga bruna/svarta smajlies? En stor del av världens befolkning är inte vita, och ganska snart så kommer majoriteten av alla människor att vara helt eller delvis icke-vita (alltså svarta, kineser, turkar eller vad det nu kan vara). Varför syns inte det i den moderna tekniken? För att det främst är vita medelålders män som styr internet likväl som allt annat? Eller för att de helt enkelt är mer eller mindre rasistiska och inte vill bry sig om de människor som har en annan hudfärg än deras egen? Vi här i västvärlden (där nog majoriteten fortfarande är vit) har makt över nästan hela världens ekonomi och produktion. Varför då bry sig om de fattiga i Afrika eller människorna på Indiens landsbygd? Låt oss köra över dem och visa var vi står. Och därmed förhindra uppkomsten av färgade smajlies! Bara undrar om det är så makthavarna tänker? Eller så bryr de sig inte överhuvudtaget, så länge de får behålla sin makt och sina pengar. Grrr!!!!!!!!!!

och en jobbig sådan. Väntar på svar från intervjun jag var på igår, huruvida jag får jobbet eller ej. Hoppas hoppas! Även om det som sagt är dåligt betalt och så vill jag inget hellre än att få börja arbeta. Finns inte mycket som är tråkigare än att gå arbetslös tror jag.




Sen har jag inte hört nåt från D på ett par dagar. Säkert inget att oroa sig för, vi har båda haft mycket att göra men blir i alla fall så här fånig ibland och undrar om han verkligen vill ha mig... Tvivlar inte på honom utan på mig själv - på att jag verkligen har något som han skulle kunna fastna för. Vad göra åt detta? :-/




Dessutom så väntar jag väl på sätt och vis på att den där insikten ska komma, över vad jag ska bli "när jag blir stor". Just nu känns det här med bioteknolog som en jättebra idé, men vad händer om jag känner annorlunda nästa vecka? Men kanske inte ska fundera så utan fokusera på hur jag känner just nu.... Carpe diem!

eller det hoppas jag i alla fall. Verkar ha lossnat lite faktiskt, och då kommer förstås flera saker samtidigt - som ketchupeffekten ungefär...
Var på intervju igår på ett äldreboende. Det gick bra, så ska provjobba där nu på torsdag för att se hur det känns. Kommer förhoppningsvis bli timanställd där och det kan ju vara en del att göra vissa perioder i alla fall.

Sen idag var jag på en intervju hos Manpower som vill leasa ut mig (det heter så va?) till ett företag. Jag gick vidare i dagens intervju så ska på en andra omgång i morgon. Om jag blir anställd börjar jag en internutbildning redan på måndag. Så här är det snabba vändor! Även om lönen är dålig så är det ju ändå roligare att få jobba lite. Man mår bättre själv på alla plan och sen så kanske det ena leder till det andra... vem vet?!

dör alla ifrån en? Varför måste man förlora dem man älskar? Inte för att jag förlorat någon nära på ett tag men i alla fall. Man vet ju aldrig när det blir, så man borde väl egentligen leva livet som om varje dag vore den sista. Men hur många av oss gör egentligen det? Tar dag för dag, lever i nuet? Jag vet i alla fall att jag inte gör det. Jag tänker nog för mycket på det som varit och sen så oroar jag mig för framtiden oxå. Jag skulle säkert må mycket bättre om jag bara vågade ta lite fler risker, om jag vågade släppa taget - rycka på axlarna och låta tiden ha sin gång. För saker löser sig ofta ändå, det kanske bara tar lite längre tid. Eller är det så att jag är rädd för att jag inte har den tiden? Att jag vill hinna med så mycket som det bara går eftersom jag inte vet vilken dag som kommer vara min sista? Men att leva som jag gör nu, stressad och oroad över framtiden - är det verkligen att leva? Om jag fick veta att jag bara hade dagar kvar att leva, vad skulle jag göra då? Ta till vara på varenda sekund och njuta fullt ut eller vad? Skulle jag vara nöjd med det jag hittills har åstadskommit i livet? Och vad har jag egentligen gjort med mitt liv? Kan jag vara stolt över mig själv? Och vem ska bestämma det? Jag själv eller någon annan? För vi är ju alla unika, alla så underbart speciella så att det kanske inte borde spela någon roll om man lever i 10 år eller 100. Även om det förstås gör det men ändå. För bara att man har levt ett tag här på jorden borde väl vara väldigt speciellt det med?




Funderar på mycket just nu, över mitt liv, vad jag ska bli någon gång och hur annat kommer utveckla sig. Men även över döden. För 2 år sedan (i förrgår) dog en vän till min familj i cancer. Det kunde lika väl ha varit min mamma som legat där. Att folk i mina föräldrars ålder får dödliga sjukdomar väcker min rädsla över att förlora min familj. Och det får ju en också att öppna ögonen för sin egen dödlighet. Det är ju inte så mycket man kan göra något åt, men kan inte låta bli att bli lite rädd ändå. Men bara jag inte låter rädslan ta överhanden så får jag väl stå ut med det.

Det är också snart ett år sen min kisse Sara dog, så det bidrar ju det med till att sådana här tankar blossar upp. Men antar att man på något sätt ändå måste ta det för vad det är. Man riskerar alltid att förlora dem man älskar, men får när det väl händer vara tacksam över att de har funnits och berikat ens liv. För om inte de hade funnits, vem hade man varit då?

Pratade med en kompis idag i telefon som berättade att en gemensam vän till oss ska gifta sig! Det är ju alltid en rolig nyhet - grejen är bara att hon knappt känner sin tilltänkte make; de har bara varit tillsammans i en månad. Och visst kan det kanske vara så att en del faktiskt passar så bra ihop att det kan fungera att göra en så drastisk sak, men själv skulle jag aldrig våga. Och var går egentligen gränsen för vad som är spontant och det som är rent dåraktigt? För hur kär man än är i en person, hur smart är det att gifta sig så snabbt? För hur kär jag än är så skulle jag aldrig våga ta ett sånt stort beslut så snabbt. Det är väl olika hur man känner, men jag ser det i alla fall så att man helst bara ska gifta sig en gång i livet, och då vill man ju känna sin blivande både utan och innan innan man tar det steget. Inte så att man inte ska gifta sig spontant, men ibland kanske det är dumt ändå? Frågan jag ställer mig är alltså om kärleken kan göra en så blind att man fattar dumdrististiga beslut i stundens hetta? Ja, vi är ju alla olika, men är det verkligen värt det i slutändan att ta ett sådant (kanske) livsavgörande beslut med någon som man knappt känner? Är ju upp till var och en att bestämma, men ändå...

dvs Sveriges Lantbruksuniversitet i Uppsala, har jag varit på idag. De hade öppet hus och jag ville kolla upp en utbildning som finns där som jag funderar på att gå. Fick lite mer information, dock inte så mycket som jag kanske hade hoppats. Folk där verkar vara besatta av livsmedel och det är inte jag... men annars var det jättetrevligt! Det ligger väldigt vackert, ute i Ultuna, med slätter runtomkring. Så universitetet var fint och man kände sig välkommen som potentiell student! Ska iaf kolla upp det lita mer och fundera så klart innan jag bestämmer mig. Men just nu känns inte tanken särskilt avlägsen i alla fall...



Blev dock väldigt trött för det har varit en lång dag så ska nog gå och sova snart faktiskt. Det är ju en dag imorgon med...

I honestly don't know. Just want to write this down in English, maybe because I sometimes find it easier to express myself in another language. Odd or what do you think?



Anyway, I'm just thinking about what to do with my life. It doesn't particularly have to do with my future studies or the guy I'm dating, but things in general. How do you know when something is right? Or when it isn't? It is the intuition that's telling you what to do - or is it something else? Just want to know, to see if anyone else have had any reflections on this subject...

men inte som med låten med samma namn, utan i min axel. Vaknade i morse och det kändes som den låg fel, att den var halvt ur led eller något. Den hamnade rätt när jag kom upp men vad ont det gjorde! Har fortfarande ont och lär ha det några dagar. Skadade nämligen axeln för ganska många år sedan nu, när jag ramlade av en cykel. Sen dess har jag haft problem av och till. Får bara hoppas att den inte kommer "hoppa ur led" igen vid något senare tillfälle, men tyvärr är det väl så att risken finns. Har man en gång skadat sig så är det lätt att göra det igen. Nåja, får bita ihop och stå ut. Det är trots allt "bara" en fysisk smärta, finns värre saker (om man bortser från migrän förstås) att leva med...

är något som jag älskar att skriva. Under årens lopp (vilket uttryck - det får mig att känna mig gammal!) så har jag börjat skriva mer dikter än dagbok. Skriver inte mycket i dagboken alls numera vilket är synd på sätt och vis, men känns som man på nåt sätt inte har tid... låter väl dumt men att skriva ner en dikt är på nåt sätt så mycket enklare. Jag ventilerar dessutom många känslor just genom mitt diktskrivande.

Men är lite irriterad på mig själv just nu. Hade en bra början på en dikt i huvudet men dum som jag var skrev jag förstås inte ner den på en gång och nu minns jag den inte längre... men känns som den ligger i bakhuvudet nånstans så kanske kommer jag att minnas en vacker dag igen...

Tror dock inte att jag kommer lägga ut mina dikter här. Dels för att de är privata men även för att det finns en risk att nån annan "stjäl" dem, och det vill jag ju inte - speciellt eftersom jag väl ändå har en liten dröm om att en dag kunna få några publicerade...

Har sett på tv-programmet "45 minuter". Det handlade i dag om dödsstraff och hur det är att leva i väntan på att dö. Jag blir bara så himla arg när jag ser sånt här. Hur kan man döda människor när man inte ens vet om de är skyldiga? De allra flesta som sitter i death row är icke-vita, men framförallt så är de fattiga. Fängelserna som de sitter i vill inget hellre än att avrätta dem så fort som möjligt - vad gör det om man "råkar" avrätta någon oskyldig? Ggrrrrr!!!!!! Visste ni förresten att det är dyrare att låta hålla en fången i death row än att låta dem sitta i fängelse livet ut? Min personliga åsikt är i alla fall att man borde förbjuda allt vad dödsstraff heter. Man kan ju ändå inte få den man förlorat tillbaka och då skulle jag ändå tycka det vore bättre att den skyldige fick sitta ett helt liv i fängelse där han/hon skulle vara tvungen att leva med sina handlingar.

Lyssnar på låten Dover-Calais av Freestyle. Vet inte hur gammal låten är, kanske är den äldre än jag själv (?) men tycker den är lite rolig iaf! Det är en sån låt som får en att må bra tycker jag! Speciellt nu i en tid av stress, livsavgörande beslut och annat så behöver man lite avkoppling - och vad är inte bättre än att lyssna på nostalgi-musik?! Jag blir iaf på bättre humör av sånt. Så... vive la musique!

Var på bokrean idag och köpte en bok om meditation. Har länge tänkt på det att det kanske vore något att prova, både för att få ner stressnivån men också för att komma till insikt om vem man är, och kanske på så sätt komma underfund med vad man ska göra med sitt liv.
Så började läsa och gjorde ett par meditationsövningar, eller det kanske inte var "riktiga" övningar men man fick träna lite på att koncentrera sig och sådant. Var ganska trevligt faktiskt! Utan att jag planerade det så koncentrerade jag mig på andningen, blev medveten om vissa känslor (eller ja, egentligen en specifik känsla) som jag inte visste att jag hade. Så jag börjar faktiskt tro att det här kan vara en bra grej så man kan må lite bättre och lära sig att leva mer i nuet. Så jag ska försöka att verkligen ta tag i det här och börja meditera lite. Även om det kanske inte blir så långa stunder (speciellt så tror jag inte man kan koncentrera sig så mycket nu i början) så kan det nog räcka ändå. Om inte annat så slappnar man av; såhär på kvällningen blev jag så avslappnad att jag blev trött istället. Och det om något är väl ett gott betyg från en meditationsnovis som jag! =)

Har inte bloggat så länge men har ändå börjat fundera över varför man bloggar överhuvudtaget? Är det för att man är egoist och tror att man själv är så pass intressant att andra människor vill läsa om ens liv, eller handlar det om helt andra saker? Jag kan bara tala för mig själv, men för mig handlar det dels om att jag älskar att skriva in the first place, dels att det kan vara skönt att få ner tankar och känslor på papperet (eller här blir det ju i datorn men ni fattar). Jag läser oxå andras bloggar, vänners men även okändas som man råkar surfa in på. Kan tycka det är roligt att läsa vad andra tycker om saker, men även att få idéer och tips. Men framför allt så läser jag nog bloggar för att se vad andra är med om, vad de har för funderingar om livet. På det sättet ser jag att jag kanske inte är så annorlunda, att vi alla är ganska lika egentligen. Inte som personer kanske, men att vi alla vill ha bekräftelse och kärlek, och att vi alla är rädda för att förlora just det. Bara att se att andra kanske oxå tänker som en själv gör att man kan känna sig mindre ensam. Så det, förutom att det är så himla roligt att både skriva och läsa, är mina anledningar till bloggandet!

I och med att mars är här så brukar man normalt sett kunna börja se fram emot våren. Snödroppar och krokus har börjat titta fram, fåglarna kvittrar och solen värmer. Men inte i år. Vintern har kännts väldigt lång den här gången tycker jag, och så mycket snö som vi har nu, det har vi inte haft på många år. Vill inget hellre än att våren ska komma, men kan ändå inte låta bli att tycka det är så otroligt vackert med denna blåvita snö. Det knastrar när man går, man kan göra snöänglar eller krama snöbollar, åka skidor eller spark... eller bara njuta av att se på alla dessa vattenkristaller som tillsammans bildar ett hav av gnistrande diamanter.
Så visst är vintern vacker. Även om man kan bli trött på den så är jag glad över att bo i ett land med växlande årstider. För efter en grå, regnig höst så finns det väl inget bättre än att se de första snöflingorna falla och känna att nu äntligen är det vinter igen. Som så småningom kommer övergå till en grönskande, spirande, kärlekstörstande vår...!

Pratade med D i natt. Om oss men oxå allmänt om våra liv. Tror jag förstår honom bättre nu när jag vet lite mer om vad han tänker på. Samtidigt känner jag mig mer förvirrad än någonsin. Det handlar inte bara om mina känslor för honom, utan om så mycket annat runt omkring. Det faktum att jag är arbetslös, mina vänner (undrar ibland över vilka som egentligen är mina riktiga kompisar), men framför allt tänker och funderar jag på framtiden. Jag är rädd att göra fel igen, att ännu en gång välja fel utbildning. Samtidigt, trots att jag är ung, så är det nu som jag vill göra det här valet. För den utbildning jag funderar på att gå är fyra år, och det innebär att jag kommer vara 27 när jag är klar. Och i den vevan vill man kanske inte bara jobba, utan börjar kanske så smått att fundera på giftermål och familj oxå. Kan ju förstås inte veta om jag kommer känna så då, men det är nog inte omöjligt. Vet iaf att jag inte vill vara för gammal när jag skaffar familj och sånt och det är av flera orsaker som man inte behöver gå in på här.
Så jag funderar och funderar. Det här med D hamnar på något sätt i bakgrunden, samtidigt så färgar det nog av sig på alla de andra sakerna jag funderar på. Jag blir så trött på mig själv ibland! Kan man aldrig sluta grubbla? För ibland tror jag att man bara förvärrar saker och ting genom att grubbla för mycket. Jag förstör inte bara för mig själv utan det påverkar oxå hur jag är i interaktion med andra. *Suck* Ibland önskar jag nästan att man bara kunde ha två val att välja mellan så man slapp denna beslutsvånda. Samtidigt så skulle nog inte det heller vara så ql, att sättas i ett fack som man skulle få tillhöra ett helt liv...

Ja, ja, nu får det va slut på dumheterna för den här gången.... *fortfarande förvirrad*

Har varit på bio nu ikväll och sett filmen Brokeback mountain. Den handlar för er som inte vet om två män, Ennis och Jack, som möts under 60-talets Amerika genom att de tillsammans ska vakta får på berget Brokeback Mountain. Mot alla seder och normer så blir de förälskade i varandra, men vågar aldrig visa det utåt av rädsla för vad samhället ska säga, för att de själva inte vågar - men framförallt för att de kan förlora livet för sin "förbjudna" kärlek. Det är en vacker film med underbara miljöskildringar (skulle vilja se "Brokeback Mountain" IRL!) och spännande personligheter. Både Ennis och Jack gifter sig och bildar familj, men de kan aldrig glömma varandra. De träffas av och till under 20 år och de kan helt enkelt inte sluta älska varandra, trots att de vet att de aldrig skulle kunna leva tillsammans...  Mycket bra film tycker jag, så se den!

I alla fall, filmen fick mig att tänka på det här med kärlek. Kärlek mellan heterosexuella, homo och bi. Jag har vänner med annan läggning än mig själv och tycker inte det är något konstigt. Man väljer ju faktiskt inte vilket kön man tänder på! Jag anser att all kärlek är vacker. Låter säkert som en klyscha, men det tycker jag faktiskt. Kärleken är blind. Det är lika rätt att vara homosexuell som att tända på någon med en annan hudfärg, en annan kultur, en handikappad... För trots allt så är vi ju ganska lika. Utsidan är viktig, javisst, men det är egentligen det inre som räknas. Det är hur en person är inombords som borde avgöra huruvida man blir kär i någon eller inte, oavsett om man är modellsnygg eller har lila hår och piercings. Ja, ni fattar grejen. Ville bara uttala mig lite även om det nog blev ganska flummigt. Men ska nog avsluta med några rader ut låten "Vad bryr sig kärleken" av Mikael Wiehe:

"Vad bryr sig kärleken om gränser. Vad bryr sig kärleken om namn. För kärleken finns bara människor, som alla bor i samma land..."

Det är fortfarande den 9 mars (även om det är sent) och därför Saras födelsedag. Ja, i alla fall om hon fortfarande hade levt. Sara var min underbara kissemisse som följde mig i vått och torrt under 14 år. Idag skulle hon ha blivit 15 om hon ännu hade funnits.
Det är snart ett år sedan jag förlorade henne och det känns fortfarande overkligt ibland. Hon var en del av mitt liv så länge, jag växte upp med henne, hann gå igenom tonåren och nå vuxen ålder. Och sen en dag, så var det tvunget att ta slut. 14 års närvaro... plötsligt borta. Det går inte riktigt att beskriva, men overkligt var det och det kan fortfarande kännas konstigt emellanåt. Ibland saknar jag henne så mycket att det känns som mitt hjärta vill brista. Ibland gråter jag så som om mina ögon kunde fylla vatten från flera oceaner. Men hon är och förblir borta. Det är inget jag kan göra något åt. Jag får fortsätta mitt sorgearbeta, fortsätta med mitt liv. Och inte egentligen sörja över att hon är borta, utan vara glad för att hon har funnits.

Det känns som jag inte vet var jag hör hemma någonstans längre. Jag är som ett bi som flyger från blomma till blomma i jakt på honung; jag flyttar från plats till plats för att finna ja vaddå? Mig själv? Hur ska jag vet när jag har hittat mig? Ska jag fortsätta att försöka, fortsätta flytta runt och kanske misslyckas tills jag en dag har hittat rätt? Vågar jag ta risken att ännu en gång göra fel, att igen välja en utbildning som kanske inte passar mig?
Jag är rädd men samtidigt lite uppspelt. Jag kanske äntligen, efter många om och men, har hittat vad jag ska bli. Det innebär en ytterligare flytt (och jag som hade lovat mig själv att inte flytta på ett bra tag - se hur det gick med det löftet!), ytterligare en risk. Men det är väl egentligen inte så jag ska tänka, utan jag ska fokusera på det som är bra, på den fantastiska möjlighet som detta innebär för mig. Jag får bo i den stad där jag egentligen alltid har velat plugga, där jag redan har vänner omkring mig. Jag kommer närmare D (om det nu blir vi två) och jag får bo där studentlivet hägrar, i en underbar storstad där det finns oräkneliga möjligheter, såväl karriärsmässigt som på andra sätt.
Jag har ju inte bestämt mig helt än förstås. Ska suga lite på karamellen. Universitet har iaf en öppet-dag snart så ska dit då tänkte jag och checka läget. Och sen ska jag söka det här programmet och så får vi väl se hur jag känner när antagningsbeskedet kommer. Hoppas att jag fortfarande kommer känna som nu,  för i så fall vet jag vad jag kommer göra under de närmaste fyra åren... =)

så skulle jag resa långt, långt bort. Det som hägrar för mig just nu är Brasilien, kanske för att det är ett land som jag alltid har velat se. Tänk att få åka dit, kanske tillsammans med D, och bara vara. Vi skulle kunna ta dag för dag och bara leva i nuet, ta hand om oss själva och om varandra. Så vi skulle kunna komma fram till vad vi ska göra med våra liv, och bara låta allt som hänt tidigare få sjunka, så man kan bearbeta det, sörja... och gå vidare. Det känns som mitt liv bara har rullat på och jag har aldrig fått chansen att fundera över allting i mitt liv, och innan jag hunnit göra det, hur ska jag egentligen kunna bli jag? Är den jag är nu, den person jag egentligen skulle varit om jag hade haft den tiden? Hade D varit det? Det vet jag inte, kanske får jag aldrig reda på det heller. Men måste väl få drömma mig bort ibland, till den där stranden vid Brasiliens kust där vi skulle ha kunnat sitta och filosofera, hand i hand och se på solnedgången...

på alla möjliga vis, så känner jag mig nu. Känner mig sjuk så har varit hemma idag. Köpte nån ny värktablett med koffein i. Det hjälpte iof sig mot huvudvärken men känner mig drogad istället så vet inte om det var en så bra idé trots allt... Men får väl ta mindre dos nästa gång och se om det känns bättre istället. För huvudvärk är nåt som jag helt enkelt inte står ut med så kanske yrsel ändå är ett snäpp bättre... eller?

Har fått stresshuvudvärk, eller migrän. Nånting som inte tabletter rör på i alla fall. Mår skit just nu, tål inte ljus och mitt huvud bara bultar. Känns som jag inte orkar bry mig om någonting just nu. Borde väl egentligen gå och lägga mig för det är det enda som hjälper när det är så här, men vill samtidigt inte för det känns lite tidigt. Vill ju inte heller vakna mitt i natten och vara jättepigg heller precis. Är väl stressen som orsakat det här, stressen över att inte få nåt jobb, över vad jag ska utbilda mig till, kärleken... och mitt liv i allmänhet. Ska nog boka en tid hos en läkare så jag kanske kan få något mot det här. För snart står jag inte ut längre. =(

Kom precis hem efter att ha varit hos studievägledaren på högskolan. Ett bra samtal, men tyvärr gjorde det mig mer förvirrad än någonsin. Tusen tankar snurrar omkring i huvudet. Jag har hittat en utbildning som kan vara perfekt för mig, men problemet är bara att den är i en annan stad. Det innebär att jag kanske skulle behöva flytta - igen. Inte nog med det, jag skulle bli tvungen att lämna min underbara lägenhet, och alla mina fina vänner som bor här. Så vad göra? Jag har ingen aning...
Men, ett leende från en okänd har räddat min dag. Stod och väntade på hissen i mitt hyreshus, och ut ur den kom en kille som fyrade av världens smajl mot mig. Det gjorde att jag genast mådde mycket bättre. Så tänk på det nästa gång ni ser någon som ser lite nere ut, ett leende kan göra underverk!

Åkte till Örebro idag och skrev en omtenta. Hade i princip inte pluggat nånting och hade förstås då ångest eftersom jag var ganska övertygad om att det skulle gå åt skogen den här gången oxå. Jag kom i alla fall till universitetet och när jag fick tentan blev jag positivt överraskad (om man nu kan säga så när det gäller tentor som ju aldrig är roliga att skriva); den var lättare än jag räknat med. Så skrev den och det kändes helt okej, tror faktiskt att jag kan ha klarat den! Så jag var nöjd och belåten när jag lämnade universitetsområdet, och var fortfarande glad på vägen hem, trots att jag blivit tvungen att springa för att hinna med tåget...

Har tittat på Melodifestivalen som snart är slut. Tycker att det mesta i tidigare tävlingar (har inte följd det slaviskt utan det jag råkat höra) har varit riktigt dåliga låtar men för en gångs skull var det flera bra. Det trista var bara att en del av de jag tyckte var bra inte gick vidare, medan andra som tillhörde totalt fel genre för denna typ av tävling gjorde det! Ja... vet inte vad jag ska säga. Tycker att allt med denna tävling håller på att spåra ut. Men orkar knappt bry mig längre... *suck*

och inget att göra. Nästan så att man kan bli deprimerad faktiskt, som om jag inte hade tillräckligt att tänka på... Nåja, bloggar för fullt istället! Eller... ja, i alla fall mycket för att vara mig. Försökte ändra layouten på min blogg men det vill sig inte... fast det kanske bara är segt? Hur som helst, kändes lite för sentimentalt med alla hjärtan och sånt så därför ändrar jag... men bloggen will still remain pink. I'm a girl after all! :)

Vad är det egentligen som gör att vi bestämmer oss för att utbilda oss till något visst yrke? Vad är det som formar oss, varför blir vi den vi har blivit?
Jag har personligen drömt om att bli läkare sen jag var i yngre tonåren, kanske ännu tidigare. Jag valde gymnasielinje efter det, jag har säkert gjort andra val oxå. Jag har förkastat tanken flera gånger men någonstans fortfarande drömt. Men inte nu längre. Nu vet jag inte längre vad jag vill, och ska, bli. Vad fick mig att vilja bli läkare in the first place? Ja, jag vet iaf varför, men vet inte om den vetskapen verkligen underlättar för mig. Jag har tillbringat mycket tid av mitt liv på sjukhus, och tror att min önskan att själv arbeta i sjukvården omedvetet kan ha att göra med att jag någonstans inombords vill betala tillbaka för allt det som jag har fått. Inte för att jag borde tänka så, men jag tror att jag har formats efter att ha spenderat så mycket tid i sjuksängar och på operationsbord. Jag hyser nog egentligen en slags hatkärlek till allt vad vård, läkare och sjukhus heter. Så även om jag nu inte vet riktigt vad jag ska bli, så tror jag det kommer bli inom samma område som vården. Har börjat fundera så smått på att läsa nåt inom bioteknik eller biomedicin istället, då man forskar och annat och på det sättet också bidrar till att föra vetenskapen framåt. Men jag vet inte, får se vad som händer... fast vad mycket enklare det hade varit om man hade vetat vad man skulle göra! Med jobb, kärleken, med hela mitt liv... :-/

Jag har gjort något som jag kanske kommer att få ångra länge framöver, men jag kan inte få det ogjort. Jag kanske förlorar honom pga det här, eller så har jag redan gjort det. Varför ska sånt här vara så svårt?!!! Jag mår jättedåligt just nu, kan inte tänka på något annat, kan inte koncentrera mig... Vill bara ha honom här, önskar man ibland visste innan vad för konsekvenser ens gärningar får.
Iaf, mailade honom igår om hur jag känner osv. Ger honom lite tid att fundera på vad han känner och vad han vill få ut av det här. Men vet inte om det slog så väl ut, har bara fått känslan av att han är jättearg. Eller så är han lika ledsen som jag.... Jag vet inte vad jag gör om jag förlorar honom! Jag hatar verkligen sånt här, när man tycker om någon som man kanske aldrig kommer att få. Skrev till honom att jag inte ska kontakta honom på några dagar, men it's killing me. Vill egentligen inget hellre än att ringa honom eller kasta mig på tåget för att komma till hans stad. Men har varken råd eller möjlighet att göra det. Dessutom vill jag behålla lite självrespekt. För även om det här slutar illa så vet jag med mig att jag gjort mitt bästa för att tänka på både mig själv och på honom. För hade jag gjort samma misstag som när jag var yngre, när jag kunde offra allt för en kille, då hade jag inte haft nån respekt kvar för mig själv. Och i så fall skulle jag nog aldrig kunna sluta förakta mig själv.