maisha

Idag fick jag flygbijetterna till Filippinerna! Både till mig och barnen. Börjar kännas lite mer verkligt nu när man fått biljetterna i sin hand... kan inte fatta att vi ska åka om ca 1,5 månad! Känns rätt häftigt faktiskt, även om jag nog inte riktigt förstått det än... Den riktiga resfebern kanske inte sätter in förrän vi står där på Arlanda och ska gå på planet som leder oss den första etappen mot Bangkok, och sen därifrån vidare till Manila... Den 29 juni bär det av!

Har fått en förkylning på halsen. Mindre kul men vad gör man. Fick ont i halsen (fast det är mkt bättre nu), nyser och har rinnande ögon. Tror jag blev smittad i helgen då jag var på läger med "mina" barn plus massa andra. Roligt i alla fall att det varit sånt fint väder, får en att bli gladare och känna sig mindre sjuk. Satt en stund på balkongen nu ikväll, det var jätteskönt!

Kan inte vänta tills det blir höst (på sätt och vis även fast sommaren förstås oxå blir härlig) så jag får komma igång med studierna igen och flytta till mitt älskade Uppsala! Letar bostäder just nu och det är ju lättare sagt än gjort men tror att jag kommer få någonting i alla fall. Ju mer jag tänker på mina studier och mitt nya liv, desto bättre känns det. Tror att jag till slut har hittat rätt! Sen att jag har vänner där och att det råkar vara i en av mina favoritstäder gör ju inte precis saken sämre...

D har hört av sig igen. Det är konstigt det där, när man tror att han kanske aldrig kommer höra av sig mer så gör han just det! Undrar om de har någon slags radar som kan känna av att det är dags att höra av sig igen, att visa att man fortfarande finns. För i och med att de faktiskt skickar iväg ett mail eller plirar ner ett sms gör ju det att ens intresse väcks till liv igen. Frågan är väl bara hur länge som jag som tjej ska orka stå ut med det, en slags katt-och-råtta-lek som killen ifråga kanske är helt omedveten om. Var ska jag sätta mina gränser någonstans? Och ska jag benhårt hålla fast vid de regler jag satt upp för mig själv eller kan man vara lite flexibel? Hur ska man veta vad som är rätt; att man tror på en man och är beredd att offra vissa saker för honom utan att för den sakens skull offra sina ideal? När ska man våga ta det där extra steget och riskera att kanske förlora allt och när ska man inte göra det? Är det något man känner på sig eller måste man ta en ny risk varje gång? Ska man alltid behöva blottlägga sig själv i hopp om att hitta kärleken eller finns det säkrare sätt så man inte riskerar att krossa sitt hjärta? Vad gör man när hjärtat säger en sak och förnuftet något annat? Vad ska man lyssna på? Ingetdera eller en blandning av båda? Ja, jag vet inte men om någon därute anser sig sitta på ett svar så vill jag gärna få ta del av det...

Har inte hört något från D på ganska länge och nu börjar jag ärligt talat att tröttna på att hoppas på någonting längre. Även om vi inte hade lovat varandra någonting så kunde jag inte sluta hoppas, men nu har jag väl inget val längre. Saken är väl den att han kanske inte är så intresserad, men han har inte the guts att säga det. Vilket ju iof sig inte är någon ovanlighet, många killar verkar vara fega - åtminstone de jag har träffat på. Så nu är det slut på förhoppningarna från min sida. Händer det något i framtiden så är det roligt, men jag tänker inte vänta på honom som kanske ändå aldrig kommer bli min. Jag tror att drömmen jag hade (skrev om den igår) bland annat ville visa att man ska dagen som den kommer och framför allt fånga ögonblicket, njuta av den tid man har med en människa även om den tiden är begränsad. Jag får nog börja lära mig att leva mer i nuet, att våga älska någon här och nu och ta vara på det till hundra procent. Vågar jag inte göra det kommer det kanske bara sluta med att jag står där ledsen och besviken igen - och framför allt: ensam.

Här har ni mitt busfrö Cherry ovanpå köksskåpen! Hon börjar bli en stor flicka nu, 10 ½ månad har hon hunnit bli! För några dagar sen löpte hon för första gången och då var hon förstår knäppare än vanligt... hon är alltid lite tokig men det blev lite galnare än normalt - fast hon är ju lika underbar för det! Hon blev mer gosig men framför allt jamade hon högt och hela tiden, ylade nästan så man trodde att hon hade ont överallt. Men när jag klämde och kände på henne surrade hon bara... ja det är Cherry i ett nötskal det! Tokrolig och helt oemotståndlig!

Igår, på Valborgsmässoafton alltså, åkte jag och mamma upp till Cirkus i Stockholm för att se på musikalen Mamma Mia. Det var en present från mig och pappa till mamma då hon precis har fyllt 60!
Iaf, vi åkte upp med buss, åt god mat och sen hann vi ta en liten promenad på Djurgården innan föreställningen började.

Väl inne på Cirkus var det (förstås) proppfullt med folk. Vi fick jättebra platser! Lite ovanför marken, men rakt framför scenen så vi såg jättebra! Musikalen var oxå helt underbar! Rolig story, toppebra musik! Musikalen bygger ju på låtar från Abba, så nästan alla deras stora hits var med på ett eller annat sett. Storartat helt enkelt! Var lite hjärta och smärta, mycket sång och dans... och många skratt!

Skulle absolut kunna se den flera gånger till om möjligheten dyker upp, så om ni inte har sett den - gör det!