maisha

    Mycket händer en i livet, både sånt som man själv kan påverka medan andra saker sker utanför ens kontroll. Jag tror dock att mycket händer av en orsak, även om man inte kan se poängen med det just då. Jag tror att vi själva formar större delen av våra egna liv, som kan leda fram till dessa händelser som kan ställa allt på sin spets, som kan få en att falla handlöst till marken, det som formar en till den person man en gång kommer se sig vara. Jag kan själv bara se på min erfarenhet av att läsa på högskolan - vissa saker önskar jag att jag kanske gjort annorlunda men ångra dem kan jag egentligen inte. Mina "misstag" har format mig och fått mig att träffa människor jag annars aldrig skulle ha mött. Och framför allt har det fått mig att leda in mig på min nya livsstig som blivande bioteknologstudent i Uppsala. Så visst kan man önska att vissa saker vore annorlunda, som mitt studerande eller andra val man gjort. Men om man inte hade gjort just dessa val, vad hade skett då? Man hade mött andra människor, fått andra upplevelser. Hade man blivit en annan person eller spelar valen man gör ingen roll? Kommer man ändå alltid att sluta på samma plats i slutändan? Jag hoppas inte det för då skulle livet nog kännas ganska meningslöst. Jag tror att vi alla formar våra egna öden och vad som därigenom sker, självförvållat eller ej, gör oss till de människor vi varit, är och kommer att bli.

Min vän håller på att förlora mannen hon älskar. Hon är helt förstörd vilket inte är så konstigt. Som hennes vän vet jag inte riktigt vad jag ska göra och vad man ska säga. Känns som man ibland kläcker ut sig massor av klyschor ocd de hjälper ju föga. Men försöker främst att bara vara där för henne, lyssna om hon vill prata eller bara göra annat som får henne att må bättre. Ibland säger nog handlingar mer än ord.

Den kärlekssorg som hon går igenom nu får mig att tänka tillbaka på hur det var för mig när det tog slut med Mr English. Även fast jag visste att han inte varit han med stort H så gjorde det fruktansvärt ont att skiljas från honom. Att aldrig få vara honom nära, att kanske aldrig få se honom igen... jag grät tills tårarna börjat sina och sen lite till. Tills magen vill spricka och huvudet sprängas. Så jag vet lite hur det känns, även om jag tror hennes förlust är större än min då hennes kille kunde ha varit Mannen i hennes liv. Så var det aldrig för mig med Mr English även om jag ibland försökte intala mig själv att han var the one. Nu tycker jag det var bra att det tog slut då vi inte var ämnade för varandra. Jag hoppas dock att han söker någon bra att ha i sitt liv, liksom jag finner nån i mitt.

Och tiden läker alla sår, eller nästan alla i alla fall. Om de inte läks så lär man sig åtminstone att leva med sorgen. Och det måste få ta den tid det tar, hastar man igenom en sorg så kommer man inte att kunna läka. För sorgen kommer ligga där under ytan och vänta på att få blossa upp igen - när man minst anar det. Så det bästa är nog att ta itu med sorgen när man lever mitt i den så man en dag kan vakna upp och känna att man mår bra igen, att man kan fortsätta orka leva. Sorgen att förlora nån man älskar kommer man alltid att bära med sig men skillnaden är att när man bearbetat den är den en del av en och man orkar hantera den istället för att sorgen kontrollerar ens liv.

Himlen gråter idag. Det är grått och det regnar från och till. Efter all denna sol så är det ganska skönt med lite regn. Det känns uppfriskande och gör att det känns så rent och fräscht därute. Dessutom spolas de dumma pollenporerna bort =) Fick cykla i regnet förut men det gjorde inte så mycket, var ganska skönt att känna vattnet mot kroppen även om det blir lite kallt. Men i och med att det regnar kommer snart allt att börja spira och grönskan sprida sig. Då vet man att det är vår!

så tycker jag mig se dig. Har glömt att nämna det men för kanske en månad sen när jag stod i en kö till en bankomat stod en kille framför mig som var jättelik D. Fick nästan en chock för så lik var han förutom att han var längre än D. Men ibland saknar jag honom så, D alltså. Och blir frustrerad över att vi aldrig verkar kunna ses.

Hörde av D igår och vi pratade ganska länge. Läget för oss är väl inte så annorlunda men vi har i alla fall pratat igenom om hur vi ska ha det. Problemet är att vi båda vill träffas men att ingen av oss har råd eller möjlighet just nu. Så utan att egentligen säga det rakt ut så ligger väl "vi" lite på is just nu. Kanske lika bra det än att man går och suktar hela sommaren. Vi skulle ju ändå inte kunnas ses så mycket då jag ska jobba både innan och efter jag varit i Filippinerna. Han måste ju också jobba om han hittar nåt så det är inte så lätt. Så som jag känner nu så vill jag ju inte släppa tanken på honom helt, men skulle jag träffa någon annan i sommar som man fastnar för så vet man ju inte vad som skulle kunna ske...

Som vanligt får väl tiden utvisa hur det blir. De enda som jag känner mig säker på just nu är att det kommer bli mycket lättare när jag flyttat till Uppsala.

Har inte hört ifrån D på ett tag. Om jag bara skulle tänka på mer kontinuerlig kontakt så var det ett bra tag sen som vi hade daglig kontakt. Jag vet att han har mycket att göra och det har jag oxå emellanåt, men hur mycket energi går det åt att skicka iväg ett kort mail? Jag vill bara veta att han mår bra, jag har för längesedan insett att det inte går att pusha fram saker när det gäller honom. Så vad är det som händer nu? Är han så upptagen som han säger eller finns det någon annan orsak som gör att han inte hör av sig? Jag vill inte tro att det bara ska rinna ut i sanden efter allt det som vi ändå gått igenom under den korta tid som vi kännt varandra. Efter alla diskussioner vi haft, är det så här det ska sluta?

Jag har inga större förhoppningar längre måste jag säga. Inte bara för att han har mycket att göra nu utan rent allmänt när det gäller oss. Jag vill inte börja hoppas på något och sen få mitt hjärta krossat. Vill inte gå igenom det en gång till. Då är det bättre att jag tar det lite mañana med oss och så får vi se hur framtiden utvisar sig. Allt för att skydda mitt hjärta.

Men var går gränsen egentligen? Hur länge ska jag tro på att han kommer höra av sig? Hur länge ska jag behöva gå och undra över saker som gäller honom? Hur ska jag veta om det är dags att låta honom gå?

På ett sätt så orkar jag inte tänka på det just nu. Jag har så mycket annat i tankarna. Sommaren i Filippinerna (kan knappt vänta!), min flytt till mitt nya liv som student i underbara Uppsala. Kanske ska jag bara rycka på axlarna och låta saker hända av sig själv. Men det är lättare sagt än gjort.

Funderar på det här med val man gör i livet. Hur ska man veta vad som är rätt och fel? Och påverkar man alltid själv det mesta i sitt liv eller är man bara en bricka i ett stort spel? Spelar vi alla alltid huvudrollen i våra egna liv eller finns det dem som alltid kommer i skymundan, som aldrig blir mer än en statist?

En av mina vänner har det väldigt jobbigt personligt just nu. Hon mår jättedåligt men känner ändå att hon måste göra någonting och inte sitta inne med vad hon tänker och känner. Samtidigt så kan hennes agerande få dominobrickorna att börja falla. När man väl satt bollen i rullning är det inte alltid så lätt att få stopp på den, speciellt om det är beroende av hur andra människor handlar. Var ska man dra gränsen för att släppa kontrollen, alltid eller bara ibland? Hur vet man med sig att man själv har gjort allt man kunnat så det blir upp till någon annan att bestämma sig? Är det något man vet med sig eller får man helt enkelt bestämma sig för när enough really is enough? För mig personligen är ovetskapen värst, när jag vet vad jag vill men inte vet vad utgången kommer bli. Så ska man släppa taget en stund och se vad som sker eller ta tag i det på en gång även om man på så sätt riskerar att förlora allt? För även om man är beroende av andra människor mer eller mindre så är det ju i slutändan ändå upp till en själv hur ens liv kommer utvecklas. Eller?

Har jobbat idag. Blev nyligen timanställd på ett korttidsboende vid Mälarsjukhuset så får hoppa in då och då och ska även jobba där i sommar. Nu är jag trött efter en dags slit, men det är ju ingenting jämfört med hur det skulle vara om man arbetade inom vården jämt. Jag menar främst som vårdbiträde (vilket jag jobbar som) eller undersköterska, för det är vi som gör "skitjobbet". Det är ett riktigt slitjobb och dåligt betalt. Jag förstår inte hur folk orkar gå till ett sådant jobb dag ut och dag in! Det är ju roligt emellanåt, det tycker jag med, med man sliter fysiskt väldigt mycket på kroppen. Alla vårdbiträden och undersköterskor som jobbar är beundransvärda som orkar jobba trots den skrattretande dåliga lönen. Men saken är väl den att man väljer ett sådant här jobb för att man vill arbeta med människor. Men jag tycker ändå att det är skamligt att de får så lite betalt. Synd att man inte kan ta lite av politikernas eller andra tjänstemäns höga löner och ge till dessa människor. För folk som jobbar inom vården är definitivt värda en högre lön, speciellt i jämförelse med de som bara sitter och vänder papper hela dagarna...

Idag fyller Lucy 2 år, och jag kom att tänka på att jag har haft henne och Cherry i 8 månader nu. Det känns som det har varit mycket längre och jag kan numera inte tänka mig ett liv utan någon av dem.

För att fira Lucy så köpte jag Sheba och en leksaksmus. Musen har en motor i sig så drar man i svansen så snurrar den runt. Katterna tyckte den var lite konstig, men samtidigt lite spännande. Födelsedagsflickan har i alla fall lekt lite med sin present så det var nog ganska lyckat trots allt!