maisha

Har drömt en del konstiga drömmar på sistone och det är en av dem som jag har haft lite svårt att släppa. Kanske för att jag inte vet om den försöker säga mig något.
Jag drömde att jag träffade någon som jag blev blint förälskad i. Jag betedde mig som en liten skolflicka och svassade runt honom i tid och otid. I drömmen framkom att han var läkare och hade ett utländskt namn. Allt jag kunde se var honom och jag struntade i att folk skulle kunna ifrågasätta ett eventuellt förhållande mellan honom och mig. Även det faktum att han själv sa "jag är för gammal för dig" kunde inte avskräcka mig. Ingenting hände innan jag vaknade men fick ändå känslan att han var lockad. Något hindrade honom från att ta nästa steg, kanske var han gift vad vet jag. Tycker bara att det var en underlig dröm och undrar vad den försöker säga mig...

D har hört av sig igen. Det är konstigt det där, när man tror att han kanske aldrig kommer höra av sig mer så gör han just det! Undrar om de har någon slags radar som kan känna av att det är dags att höra av sig igen, att visa att man fortfarande finns. För i och med att de faktiskt skickar iväg ett mail eller plirar ner ett sms gör ju det att ens intresse väcks till liv igen. Frågan är väl bara hur länge som jag som tjej ska orka stå ut med det, en slags katt-och-råtta-lek som killen ifråga kanske är helt omedveten om. Var ska jag sätta mina gränser någonstans? Och ska jag benhårt hålla fast vid de regler jag satt upp för mig själv eller kan man vara lite flexibel? Hur ska man veta vad som är rätt; att man tror på en man och är beredd att offra vissa saker för honom utan att för den sakens skull offra sina ideal? När ska man våga ta det där extra steget och riskera att kanske förlora allt och när ska man inte göra det? Är det något man känner på sig eller måste man ta en ny risk varje gång? Ska man alltid behöva blottlägga sig själv i hopp om att hitta kärleken eller finns det säkrare sätt så man inte riskerar att krossa sitt hjärta? Vad gör man när hjärtat säger en sak och förnuftet något annat? Vad ska man lyssna på? Ingetdera eller en blandning av båda? Ja, jag vet inte men om någon därute anser sig sitta på ett svar så vill jag gärna få ta del av det...

    Mycket händer en i livet, både sånt som man själv kan påverka medan andra saker sker utanför ens kontroll. Jag tror dock att mycket händer av en orsak, även om man inte kan se poängen med det just då. Jag tror att vi själva formar större delen av våra egna liv, som kan leda fram till dessa händelser som kan ställa allt på sin spets, som kan få en att falla handlöst till marken, det som formar en till den person man en gång kommer se sig vara. Jag kan själv bara se på min erfarenhet av att läsa på högskolan - vissa saker önskar jag att jag kanske gjort annorlunda men ångra dem kan jag egentligen inte. Mina "misstag" har format mig och fått mig att träffa människor jag annars aldrig skulle ha mött. Och framför allt har det fått mig att leda in mig på min nya livsstig som blivande bioteknologstudent i Uppsala. Så visst kan man önska att vissa saker vore annorlunda, som mitt studerande eller andra val man gjort. Men om man inte hade gjort just dessa val, vad hade skett då? Man hade mött andra människor, fått andra upplevelser. Hade man blivit en annan person eller spelar valen man gör ingen roll? Kommer man ändå alltid att sluta på samma plats i slutändan? Jag hoppas inte det för då skulle livet nog kännas ganska meningslöst. Jag tror att vi alla formar våra egna öden och vad som därigenom sker, självförvållat eller ej, gör oss till de människor vi varit, är och kommer att bli.

Himlen gråter idag. Det är grått och det regnar från och till. Efter all denna sol så är det ganska skönt med lite regn. Det känns uppfriskande och gör att det känns så rent och fräscht därute. Dessutom spolas de dumma pollenporerna bort =) Fick cykla i regnet förut men det gjorde inte så mycket, var ganska skönt att känna vattnet mot kroppen även om det blir lite kallt. Men i och med att det regnar kommer snart allt att börja spira och grönskan sprida sig. Då vet man att det är vår!

Funderar på det här med val man gör i livet. Hur ska man veta vad som är rätt och fel? Och påverkar man alltid själv det mesta i sitt liv eller är man bara en bricka i ett stort spel? Spelar vi alla alltid huvudrollen i våra egna liv eller finns det dem som alltid kommer i skymundan, som aldrig blir mer än en statist?

En av mina vänner har det väldigt jobbigt personligt just nu. Hon mår jättedåligt men känner ändå att hon måste göra någonting och inte sitta inne med vad hon tänker och känner. Samtidigt så kan hennes agerande få dominobrickorna att börja falla. När man väl satt bollen i rullning är det inte alltid så lätt att få stopp på den, speciellt om det är beroende av hur andra människor handlar. Var ska man dra gränsen för att släppa kontrollen, alltid eller bara ibland? Hur vet man med sig att man själv har gjort allt man kunnat så det blir upp till någon annan att bestämma sig? Är det något man vet med sig eller får man helt enkelt bestämma sig för när enough really is enough? För mig personligen är ovetskapen värst, när jag vet vad jag vill men inte vet vad utgången kommer bli. Så ska man släppa taget en stund och se vad som sker eller ta tag i det på en gång även om man på så sätt riskerar att förlora allt? För även om man är beroende av andra människor mer eller mindre så är det ju i slutändan ändå upp till en själv hur ens liv kommer utvecklas. Eller?

Har jobbat idag. Blev nyligen timanställd på ett korttidsboende vid Mälarsjukhuset så får hoppa in då och då och ska även jobba där i sommar. Nu är jag trött efter en dags slit, men det är ju ingenting jämfört med hur det skulle vara om man arbetade inom vården jämt. Jag menar främst som vårdbiträde (vilket jag jobbar som) eller undersköterska, för det är vi som gör "skitjobbet". Det är ett riktigt slitjobb och dåligt betalt. Jag förstår inte hur folk orkar gå till ett sådant jobb dag ut och dag in! Det är ju roligt emellanåt, det tycker jag med, med man sliter fysiskt väldigt mycket på kroppen. Alla vårdbiträden och undersköterskor som jobbar är beundransvärda som orkar jobba trots den skrattretande dåliga lönen. Men saken är väl den att man väljer ett sådant här jobb för att man vill arbeta med människor. Men jag tycker ändå att det är skamligt att de får så lite betalt. Synd att man inte kan ta lite av politikernas eller andra tjänstemäns höga löner och ge till dessa människor. För folk som jobbar inom vården är definitivt värda en högre lön, speciellt i jämförelse med de som bara sitter och vänder papper hela dagarna...

Skrev det här redan igår men då var det något strul med bloggen så kunde inte publicera det då. Så här kommer gårdagens funderingar!




Har funderat på det här varför jag har hamnat i Eskilstuna igen. Ett ställe som jag inte bodde på särskilt länge innan jag flyttade. Och nu händer antagligen samma sak igen - hela situationen ger mig lite av en déjà vu - känsla. Vad jag tror mig kommit fram till är att Eskilstuna är för mig en stad där jag har flera vänner (även om de flesta tyvärr har eller kommer flytta) och då staden också ligger nära min hemort känns den nog trygg och säker för mig. Första gången kom jag hit med många minnen av den jobbiga sensommaren i bagaget (läs min sista tid i England), men besluten att se om yrket som biolog skulle passa mig. Första och enda terminen som jag gick på Mdh var en underbar tid, då jag kunde slicka mina sår och gå vidare. Dock trodde jag mig inte kunna palla av kemin som skulle komma påföljande termin och valde därför att hoppa av programmet. Det faktum att jag ändå inte var säker på att biolog var vad jag skulle bli gjorde beslutet lättare, men ibland ångrar jag lite att jag bröt upp så hastigt. Dock lite sent att vara efterklok nu, man lär sig förhoppningsvis något av sina misstag.

Så sen så läste jag lite i Stockholm och lite i Örebro innan jag åter kom tillbaka till denna stad. Hade nya funderingar, på att utbilda mig till sjuksköterska. Jag har inte helt förkastat den idén men det känns inte rätt ändå på något vis. Svårt att förklara varför, men jag tror att mitt behov att att hela tiden bryta upp, att jag börjat läsa något annat, har varit ett tecken på att jag ännu inte hittat rätt. Sedan handlar det säkert en del om beslutsamhet också. Nu känner jag ändå att jag inte kan vela längre så nu måste jag bestämma mig. Och nu har valet hamnat på den stad där jag alltid velat studera - Uppsala. Utbildningen jag vill gå finns bara där och att det är i "mina drömmars stad", att jag kommer närmare en del vänner och betydligt närmare D gör ju inte precis saken sämre! Så nu får det vara såhär. I have created my destiny.

och en jobbig sådan. Väntar på svar från intervjun jag var på igår, huruvida jag får jobbet eller ej. Hoppas hoppas! Även om det som sagt är dåligt betalt och så vill jag inget hellre än att få börja arbeta. Finns inte mycket som är tråkigare än att gå arbetslös tror jag.




Sen har jag inte hört nåt från D på ett par dagar. Säkert inget att oroa sig för, vi har båda haft mycket att göra men blir i alla fall så här fånig ibland och undrar om han verkligen vill ha mig... Tvivlar inte på honom utan på mig själv - på att jag verkligen har något som han skulle kunna fastna för. Vad göra åt detta? :-/




Dessutom så väntar jag väl på sätt och vis på att den där insikten ska komma, över vad jag ska bli "när jag blir stor". Just nu känns det här med bioteknolog som en jättebra idé, men vad händer om jag känner annorlunda nästa vecka? Men kanske inte ska fundera så utan fokusera på hur jag känner just nu.... Carpe diem!

dör alla ifrån en? Varför måste man förlora dem man älskar? Inte för att jag förlorat någon nära på ett tag men i alla fall. Man vet ju aldrig när det blir, så man borde väl egentligen leva livet som om varje dag vore den sista. Men hur många av oss gör egentligen det? Tar dag för dag, lever i nuet? Jag vet i alla fall att jag inte gör det. Jag tänker nog för mycket på det som varit och sen så oroar jag mig för framtiden oxå. Jag skulle säkert må mycket bättre om jag bara vågade ta lite fler risker, om jag vågade släppa taget - rycka på axlarna och låta tiden ha sin gång. För saker löser sig ofta ändå, det kanske bara tar lite längre tid. Eller är det så att jag är rädd för att jag inte har den tiden? Att jag vill hinna med så mycket som det bara går eftersom jag inte vet vilken dag som kommer vara min sista? Men att leva som jag gör nu, stressad och oroad över framtiden - är det verkligen att leva? Om jag fick veta att jag bara hade dagar kvar att leva, vad skulle jag göra då? Ta till vara på varenda sekund och njuta fullt ut eller vad? Skulle jag vara nöjd med det jag hittills har åstadskommit i livet? Och vad har jag egentligen gjort med mitt liv? Kan jag vara stolt över mig själv? Och vem ska bestämma det? Jag själv eller någon annan? För vi är ju alla unika, alla så underbart speciella så att det kanske inte borde spela någon roll om man lever i 10 år eller 100. Även om det förstås gör det men ändå. För bara att man har levt ett tag här på jorden borde väl vara väldigt speciellt det med?




Funderar på mycket just nu, över mitt liv, vad jag ska bli någon gång och hur annat kommer utveckla sig. Men även över döden. För 2 år sedan (i förrgår) dog en vän till min familj i cancer. Det kunde lika väl ha varit min mamma som legat där. Att folk i mina föräldrars ålder får dödliga sjukdomar väcker min rädsla över att förlora min familj. Och det får ju en också att öppna ögonen för sin egen dödlighet. Det är ju inte så mycket man kan göra något åt, men kan inte låta bli att bli lite rädd ändå. Men bara jag inte låter rädslan ta överhanden så får jag väl stå ut med det.

Det är också snart ett år sen min kisse Sara dog, så det bidrar ju det med till att sådana här tankar blossar upp. Men antar att man på något sätt ändå måste ta det för vad det är. Man riskerar alltid att förlora dem man älskar, men får när det väl händer vara tacksam över att de har funnits och berikat ens liv. För om inte de hade funnits, vem hade man varit då?

Pratade med en kompis idag i telefon som berättade att en gemensam vän till oss ska gifta sig! Det är ju alltid en rolig nyhet - grejen är bara att hon knappt känner sin tilltänkte make; de har bara varit tillsammans i en månad. Och visst kan det kanske vara så att en del faktiskt passar så bra ihop att det kan fungera att göra en så drastisk sak, men själv skulle jag aldrig våga. Och var går egentligen gränsen för vad som är spontant och det som är rent dåraktigt? För hur kär man än är i en person, hur smart är det att gifta sig så snabbt? För hur kär jag än är så skulle jag aldrig våga ta ett sånt stort beslut så snabbt. Det är väl olika hur man känner, men jag ser det i alla fall så att man helst bara ska gifta sig en gång i livet, och då vill man ju känna sin blivande både utan och innan innan man tar det steget. Inte så att man inte ska gifta sig spontant, men ibland kanske det är dumt ändå? Frågan jag ställer mig är alltså om kärleken kan göra en så blind att man fattar dumdrististiga beslut i stundens hetta? Ja, vi är ju alla olika, men är det verkligen värt det i slutändan att ta ett sådant (kanske) livsavgörande beslut med någon som man knappt känner? Är ju upp till var och en att bestämma, men ändå...

I honestly don't know. Just want to write this down in English, maybe because I sometimes find it easier to express myself in another language. Odd or what do you think?



Anyway, I'm just thinking about what to do with my life. It doesn't particularly have to do with my future studies or the guy I'm dating, but things in general. How do you know when something is right? Or when it isn't? It is the intuition that's telling you what to do - or is it something else? Just want to know, to see if anyone else have had any reflections on this subject...

Har inte bloggat så länge men har ändå börjat fundera över varför man bloggar överhuvudtaget? Är det för att man är egoist och tror att man själv är så pass intressant att andra människor vill läsa om ens liv, eller handlar det om helt andra saker? Jag kan bara tala för mig själv, men för mig handlar det dels om att jag älskar att skriva in the first place, dels att det kan vara skönt att få ner tankar och känslor på papperet (eller här blir det ju i datorn men ni fattar). Jag läser oxå andras bloggar, vänners men även okändas som man råkar surfa in på. Kan tycka det är roligt att läsa vad andra tycker om saker, men även att få idéer och tips. Men framför allt så läser jag nog bloggar för att se vad andra är med om, vad de har för funderingar om livet. På det sättet ser jag att jag kanske inte är så annorlunda, att vi alla är ganska lika egentligen. Inte som personer kanske, men att vi alla vill ha bekräftelse och kärlek, och att vi alla är rädda för att förlora just det. Bara att se att andra kanske oxå tänker som en själv gör att man kan känna sig mindre ensam. Så det, förutom att det är så himla roligt att både skriva och läsa, är mina anledningar till bloggandet!

Pratade med D i natt. Om oss men oxå allmänt om våra liv. Tror jag förstår honom bättre nu när jag vet lite mer om vad han tänker på. Samtidigt känner jag mig mer förvirrad än någonsin. Det handlar inte bara om mina känslor för honom, utan om så mycket annat runt omkring. Det faktum att jag är arbetslös, mina vänner (undrar ibland över vilka som egentligen är mina riktiga kompisar), men framför allt tänker och funderar jag på framtiden. Jag är rädd att göra fel igen, att ännu en gång välja fel utbildning. Samtidigt, trots att jag är ung, så är det nu som jag vill göra det här valet. För den utbildning jag funderar på att gå är fyra år, och det innebär att jag kommer vara 27 när jag är klar. Och i den vevan vill man kanske inte bara jobba, utan börjar kanske så smått att fundera på giftermål och familj oxå. Kan ju förstås inte veta om jag kommer känna så då, men det är nog inte omöjligt. Vet iaf att jag inte vill vara för gammal när jag skaffar familj och sånt och det är av flera orsaker som man inte behöver gå in på här.
Så jag funderar och funderar. Det här med D hamnar på något sätt i bakgrunden, samtidigt så färgar det nog av sig på alla de andra sakerna jag funderar på. Jag blir så trött på mig själv ibland! Kan man aldrig sluta grubbla? För ibland tror jag att man bara förvärrar saker och ting genom att grubbla för mycket. Jag förstör inte bara för mig själv utan det påverkar oxå hur jag är i interaktion med andra. *Suck* Ibland önskar jag nästan att man bara kunde ha två val att välja mellan så man slapp denna beslutsvånda. Samtidigt så skulle nog inte det heller vara så ql, att sättas i ett fack som man skulle få tillhöra ett helt liv...

Ja, ja, nu får det va slut på dumheterna för den här gången.... *fortfarande förvirrad*

Det känns som jag inte vet var jag hör hemma någonstans längre. Jag är som ett bi som flyger från blomma till blomma i jakt på honung; jag flyttar från plats till plats för att finna ja vaddå? Mig själv? Hur ska jag vet när jag har hittat mig? Ska jag fortsätta att försöka, fortsätta flytta runt och kanske misslyckas tills jag en dag har hittat rätt? Vågar jag ta risken att ännu en gång göra fel, att igen välja en utbildning som kanske inte passar mig?
Jag är rädd men samtidigt lite uppspelt. Jag kanske äntligen, efter många om och men, har hittat vad jag ska bli. Det innebär en ytterligare flytt (och jag som hade lovat mig själv att inte flytta på ett bra tag - se hur det gick med det löftet!), ytterligare en risk. Men det är väl egentligen inte så jag ska tänka, utan jag ska fokusera på det som är bra, på den fantastiska möjlighet som detta innebär för mig. Jag får bo i den stad där jag egentligen alltid har velat plugga, där jag redan har vänner omkring mig. Jag kommer närmare D (om det nu blir vi två) och jag får bo där studentlivet hägrar, i en underbar storstad där det finns oräkneliga möjligheter, såväl karriärsmässigt som på andra sätt.
Jag har ju inte bestämt mig helt än förstås. Ska suga lite på karamellen. Universitet har iaf en öppet-dag snart så ska dit då tänkte jag och checka läget. Och sen ska jag söka det här programmet och så får vi väl se hur jag känner när antagningsbeskedet kommer. Hoppas att jag fortfarande kommer känna som nu,  för i så fall vet jag vad jag kommer göra under de närmaste fyra åren... =)

så skulle jag resa långt, långt bort. Det som hägrar för mig just nu är Brasilien, kanske för att det är ett land som jag alltid har velat se. Tänk att få åka dit, kanske tillsammans med D, och bara vara. Vi skulle kunna ta dag för dag och bara leva i nuet, ta hand om oss själva och om varandra. Så vi skulle kunna komma fram till vad vi ska göra med våra liv, och bara låta allt som hänt tidigare få sjunka, så man kan bearbeta det, sörja... och gå vidare. Det känns som mitt liv bara har rullat på och jag har aldrig fått chansen att fundera över allting i mitt liv, och innan jag hunnit göra det, hur ska jag egentligen kunna bli jag? Är den jag är nu, den person jag egentligen skulle varit om jag hade haft den tiden? Hade D varit det? Det vet jag inte, kanske får jag aldrig reda på det heller. Men måste väl få drömma mig bort ibland, till den där stranden vid Brasiliens kust där vi skulle ha kunnat sitta och filosofera, hand i hand och se på solnedgången...

Vad är det egentligen som gör att vi bestämmer oss för att utbilda oss till något visst yrke? Vad är det som formar oss, varför blir vi den vi har blivit?
Jag har personligen drömt om att bli läkare sen jag var i yngre tonåren, kanske ännu tidigare. Jag valde gymnasielinje efter det, jag har säkert gjort andra val oxå. Jag har förkastat tanken flera gånger men någonstans fortfarande drömt. Men inte nu längre. Nu vet jag inte längre vad jag vill, och ska, bli. Vad fick mig att vilja bli läkare in the first place? Ja, jag vet iaf varför, men vet inte om den vetskapen verkligen underlättar för mig. Jag har tillbringat mycket tid av mitt liv på sjukhus, och tror att min önskan att själv arbeta i sjukvården omedvetet kan ha att göra med att jag någonstans inombords vill betala tillbaka för allt det som jag har fått. Inte för att jag borde tänka så, men jag tror att jag har formats efter att ha spenderat så mycket tid i sjuksängar och på operationsbord. Jag hyser nog egentligen en slags hatkärlek till allt vad vård, läkare och sjukhus heter. Så även om jag nu inte vet riktigt vad jag ska bli, så tror jag det kommer bli inom samma område som vården. Har börjat fundera så smått på att läsa nåt inom bioteknik eller biomedicin istället, då man forskar och annat och på det sättet också bidrar till att föra vetenskapen framåt. Men jag vet inte, får se vad som händer... fast vad mycket enklare det hade varit om man hade vetat vad man skulle göra! Med jobb, kärleken, med hela mitt liv... :-/

Jag har börjat tvivla igen. På vad jag ska bli, på hur jag vill att mitt liv ska se ut. Av nån konstig anledning så började jag igår tänka tillbaka på när jag läste biologi för två år sen och på hur roligt det faktiskt var. Och det var det ju... och sen om man ändå skulle fortsätta läsa nåt sånt trots allt. Men jag har innerst inne ingen lust att läsa mer kemi och matte och det skulle det innebära om jag började läsa nåt sånt igen. Känns som jag inte vet någonting längre... det är tomt i skallen och ett stort hål som bara växer har börjat äta upp mitt inre. Börjar tvivla på allting, studier, jobb... allt. Orkar inte bry mig om tyskan längre fast det egentligen är så himla roligt. Kanske har jag mindervärdeskomplex för att de flesta andra redan har läst det en gång? Och att jag dessutom är arbetslös gör ju inte saken bättre precis. Man känner sig totalt värdelös ibland. Till råga på allt börjar jag tvivla på att gå den utbildning som så småningom kan leda mig till det yrke jag drömt om ett helt liv. Så vad göra? Jag är helt villrådig just nu, vet varken ut eller in längre. Önskar jag kunde resa långt långt bort, där jag inte behövde bry mig om alla dessa bekymmer och plikter här hemma. Bara att få vara, att ta dagen som den kommer, det skulle jag behöva just nu. Jag vet en till som skulle behöva det... kanske skulle vi kunna göra det tillsammans, för vet att han önskar han kunde det lika mycket som jag... Men det är tyvärr inte möjligt, så får väl fortsätta drömma mig bort. Till en plats jag kanske aldrig får se, där jag skulle nå insikten av vad mitt liv egentligen går ut på, något som jag kanske heller aldrig kommer att göra.

Idag har varit en sån dag då man tror sig kunna hinna med massor men som slutat med att man oftast inte gör någonting... Fast mer än ingenting har jag faktiskt gjort men har varit seg och hade helst bara sovit hela dagen... Det kanske blir så när man är arbetslös, man blir förslappad och så vänder man på dygnet och annat dumt så man bara blir ännu mer seg... för att inte tala om hur himla tråkigt det är att inte ha ett jobb! Jättesegt faktiskt, man söker och söker fast man vet någonstans därinne att man inte kommer få något jobb ändå.... Om inte ens akademikerna får jobb, hur ska jag kunna lyckas? Enda trösten är väl att jag vet att det här bara är för en kortare period, tills jag (mot förmodan) får ett jobb eller allra längst tills jag börjar plugga igen i höst.
Men men, skulle egentligen skriva om att göra ingenting men så blev det ju inte... Men segade fram till jag skulle iväg på en intervju, som jag tror gick ganska bra. Det var iof sig ett sommarjobb men bättre det än inget jobb alls. Sen fortsatte jag att skriva på hemtentan i tyska som ska lämnas in imorgon, är inte klar än men det fixar sig nog. Hinner göra resten imorgon. Sov iof sig en stund innan jag pluggade, det var härligt! Mer viljestyrka än nåt annat som fick mig att lämna sängen, men insåg att jag kanske skulle sova hela natten igenom annars och jag har inte den tiden. Så nu är jag seg igen men lär ju inte vara så klok att jag går och lägger mig för det... kanske beror tröttheten på att jag bara sovit 3,5 timme i natt...

Har precis fixat till min Lunarsida och är faktiskt ganska nöjd med den. Men vad som har slagit mig (och som jag iof sig vet innerst inne) är att vara inne på Lunar väl faktiskt är ganska fjårtis? Och då slås man ju obönhörligen av tanken att även om att vara fjårtis mer är ett begrepp än en ålder så är det väl knappast nån slump att det förknippas med att vara 14 år? Nästa tanke blir då följaktligen att det var ett tag sen jag var 14... jag blir ju faktiskt 23 i år! Shit liksom, det är 9 år sen jag var 14! Ibland känns det som igår... Fast, ärligt talat, så är jag ganska glad att jag inte är 14 längre. Herregud vilket liv man levde då, trodde (eller inbillade sig snarare) att ens liv var en levande såpopera. Och det var inte förrän man blev lite äldre, mognare och kanske klokare (?) som man insåg att så aldrig hade varit fallet.
Anyway, jag är faktiskt ganska nöjd med att vara 22, turning 23 (eventually). Har nog hittills varit ganska nöjd med den ålder jag varit i, oavsett vilken. Jag tycker fortfarande det ska bli roligt att bli äldre, och mognare och klokare (och antagligen rynkig oxå men det är en annan sak). Jag hoppas att jag även i fortsättningen kan vara nöjd med den ålder jag befinner mig i, för annars hur mycket lever man om man alltid ser bakåt i tiden eller undrar hur livet kommer se ut om tio år? Om man aldrig lever i nuet så kommer livet bara att rulla på och så sitter man en dag där på ålderdomshemmet 85 bast och undrar var livet tog vägen. Eller så ångrar man allt det man aldrig gjorde, så jag ska försöka förverkliga de drömmar jag har. Inte sen, utan nu. För livet rullar på, allt snabbare för var år verkar det som. Undrar om det är ett tecken på att jag börjar bli gammal?

Började kolla idag på vaccinationer till Filippinerna. Verkar vara lite att tänka på, och inte bara det här med sprutorna, utan även kläd - och skoval, vad man bör och inte bör äta och mycket annat... Förstår nog inte än att jag faktiskt ska så långt bort, till andra sidan jordklotet! Men det blir nog mer verkligt när man står där på Arlanda med "mina" barn och ska sätta oss på flyget... Jag tror det kommer bli ett fantastiskt äventyr! Inte bara för att vi får resa så långt bort, men även för att man får träffa så många underbara människor från hela världen. Man känner sig lite välsignad ibland trots allt, och så tacksam för att CISV finns. Saknar alla mina vänner som är spridda över jorden och som jag inte vet när (eller om) jag får se dem igen. Men ännu mer spännande blir det att träffa alla de nya vänner som jag kommer lära känna denna sommar. 1 juli känns så långt bort men dagen kommer nog fortare än man anar och med den ett äventyr att minnas livet ut.