maisha

Det var då jag förlorade henne. Sara, min underbara kisse, som jag växt upp med, som funnits under min barndom, tonår och in i vuxenlivet. I 14 år fick jag ha henne och sen en dag så var det dags för henne att lämna livet här på jorden.

Jag levde som i ett töcken länge, kunde inte förstå att hon var borta. Nu kan jag knappt fatta att jag överlevt det här året, att det idag är exakt ett år sedan jag såg henne för sista gången. Jag vill fortfarande inte inse att jag aldrig mer få se henne. Hur mycket jag än älskar mina nya katter Lucy och Cherry så kommer jag aldrig att glömma henne, min Sara. Det finns ingenting som kan ersätta henne. Och fast det fortfarande är jättejobbigt emellanåt, vetskapen att jag förlorat henne, sorgen över att hon är borta (som just nu när jag skriver det här, det är jättejobbigt) så försöker jag att först och främst fokusera på den glädje jag har haft av henne, över lyckan att hon var en del av mitt liv så länge.
Jag har skrivit en hel del dikter efter hennes död och även om jag förut sagt att jag inte vill publicera några dikter här så tänker jag ändå visa en som jag skrev när jag satt på ett flygplan och susade förbi molnen däruppe i en perfekt ljusblå bommullsvärld:






Ovan molnen



Högt ovan molnen

det är där änglarna bor

det är här du bor nu



Här lyser alltid solen

här finns det ingen sorg

här, där du bor



Jag saknar dig

varje dag, varje natt

längtar jag så



Men här, ovan molnen

här känner jag mig fri

för här är jag nära dig



Här, i den ljusa blåa himlen

här känner jag dig

här kommer du alltid att leva




Sorgen över Sara är fortfarande stor, men skillnaden nu är väl att jag orkar leva med den. Det är nog något som man måste lära sig att göra för att kunna gå vidare. Sara var inte vilket husdjur som helst, utan för mig var hon speciell. Hon var det syskon jag aldrig fick. Vi hade en speciell kontakt från första stund och jag tycker mig fortfarande känna av hennes närvaro ibland. Det händer emellanåt att jag får för mig att hennes själ lever i Cherry (dem har vissa gemensamma personlighetsdrag) och det tröstar mig när saknaden efter henne är som störst.




Det finns några visdomsord eller vad man nu ska kalla det som också kan hjälpa när man har förlorat någon som står en nära. De hjälper åtminsone mig när jag saknar henne som mest: Jag har varit med om dig. - Jag kan aldrig mista dig.