maisha

dör alla ifrån en? Varför måste man förlora dem man älskar? Inte för att jag förlorat någon nära på ett tag men i alla fall. Man vet ju aldrig när det blir, så man borde väl egentligen leva livet som om varje dag vore den sista. Men hur många av oss gör egentligen det? Tar dag för dag, lever i nuet? Jag vet i alla fall att jag inte gör det. Jag tänker nog för mycket på det som varit och sen så oroar jag mig för framtiden oxå. Jag skulle säkert må mycket bättre om jag bara vågade ta lite fler risker, om jag vågade släppa taget - rycka på axlarna och låta tiden ha sin gång. För saker löser sig ofta ändå, det kanske bara tar lite längre tid. Eller är det så att jag är rädd för att jag inte har den tiden? Att jag vill hinna med så mycket som det bara går eftersom jag inte vet vilken dag som kommer vara min sista? Men att leva som jag gör nu, stressad och oroad över framtiden - är det verkligen att leva? Om jag fick veta att jag bara hade dagar kvar att leva, vad skulle jag göra då? Ta till vara på varenda sekund och njuta fullt ut eller vad? Skulle jag vara nöjd med det jag hittills har åstadskommit i livet? Och vad har jag egentligen gjort med mitt liv? Kan jag vara stolt över mig själv? Och vem ska bestämma det? Jag själv eller någon annan? För vi är ju alla unika, alla så underbart speciella så att det kanske inte borde spela någon roll om man lever i 10 år eller 100. Även om det förstås gör det men ändå. För bara att man har levt ett tag här på jorden borde väl vara väldigt speciellt det med?




Funderar på mycket just nu, över mitt liv, vad jag ska bli någon gång och hur annat kommer utveckla sig. Men även över döden. För 2 år sedan (i förrgår) dog en vän till min familj i cancer. Det kunde lika väl ha varit min mamma som legat där. Att folk i mina föräldrars ålder får dödliga sjukdomar väcker min rädsla över att förlora min familj. Och det får ju en också att öppna ögonen för sin egen dödlighet. Det är ju inte så mycket man kan göra något åt, men kan inte låta bli att bli lite rädd ändå. Men bara jag inte låter rädslan ta överhanden så får jag väl stå ut med det.

Det är också snart ett år sen min kisse Sara dog, så det bidrar ju det med till att sådana här tankar blossar upp. Men antar att man på något sätt ändå måste ta det för vad det är. Man riskerar alltid att förlora dem man älskar, men får när det väl händer vara tacksam över att de har funnits och berikat ens liv. För om inte de hade funnits, vem hade man varit då?