maisha

Har inte hört något från D på ganska länge och nu börjar jag ärligt talat att tröttna på att hoppas på någonting längre. Även om vi inte hade lovat varandra någonting så kunde jag inte sluta hoppas, men nu har jag väl inget val längre. Saken är väl den att han kanske inte är så intresserad, men han har inte the guts att säga det. Vilket ju iof sig inte är någon ovanlighet, många killar verkar vara fega - åtminstone de jag har träffat på. Så nu är det slut på förhoppningarna från min sida. Händer det något i framtiden så är det roligt, men jag tänker inte vänta på honom som kanske ändå aldrig kommer bli min. Jag tror att drömmen jag hade (skrev om den igår) bland annat ville visa att man ska dagen som den kommer och framför allt fånga ögonblicket, njuta av den tid man har med en människa även om den tiden är begränsad. Jag får nog börja lära mig att leva mer i nuet, att våga älska någon här och nu och ta vara på det till hundra procent. Vågar jag inte göra det kommer det kanske bara sluta med att jag står där ledsen och besviken igen - och framför allt: ensam.