maisha

Har varit på bio nu ikväll och sett filmen Brokeback mountain. Den handlar för er som inte vet om två män, Ennis och Jack, som möts under 60-talets Amerika genom att de tillsammans ska vakta får på berget Brokeback Mountain. Mot alla seder och normer så blir de förälskade i varandra, men vågar aldrig visa det utåt av rädsla för vad samhället ska säga, för att de själva inte vågar - men framförallt för att de kan förlora livet för sin "förbjudna" kärlek. Det är en vacker film med underbara miljöskildringar (skulle vilja se "Brokeback Mountain" IRL!) och spännande personligheter. Både Ennis och Jack gifter sig och bildar familj, men de kan aldrig glömma varandra. De träffas av och till under 20 år och de kan helt enkelt inte sluta älska varandra, trots att de vet att de aldrig skulle kunna leva tillsammans...  Mycket bra film tycker jag, så se den!

I alla fall, filmen fick mig att tänka på det här med kärlek. Kärlek mellan heterosexuella, homo och bi. Jag har vänner med annan läggning än mig själv och tycker inte det är något konstigt. Man väljer ju faktiskt inte vilket kön man tänder på! Jag anser att all kärlek är vacker. Låter säkert som en klyscha, men det tycker jag faktiskt. Kärleken är blind. Det är lika rätt att vara homosexuell som att tända på någon med en annan hudfärg, en annan kultur, en handikappad... För trots allt så är vi ju ganska lika. Utsidan är viktig, javisst, men det är egentligen det inre som räknas. Det är hur en person är inombords som borde avgöra huruvida man blir kär i någon eller inte, oavsett om man är modellsnygg eller har lila hår och piercings. Ja, ni fattar grejen. Ville bara uttala mig lite även om det nog blev ganska flummigt. Men ska nog avsluta med några rader ut låten "Vad bryr sig kärleken" av Mikael Wiehe:

"Vad bryr sig kärleken om gränser. Vad bryr sig kärleken om namn. För kärleken finns bara människor, som alla bor i samma land..."