maisha

Det känns som jag inte vet var jag hör hemma någonstans längre. Jag är som ett bi som flyger från blomma till blomma i jakt på honung; jag flyttar från plats till plats för att finna ja vaddå? Mig själv? Hur ska jag vet när jag har hittat mig? Ska jag fortsätta att försöka, fortsätta flytta runt och kanske misslyckas tills jag en dag har hittat rätt? Vågar jag ta risken att ännu en gång göra fel, att igen välja en utbildning som kanske inte passar mig?
Jag är rädd men samtidigt lite uppspelt. Jag kanske äntligen, efter många om och men, har hittat vad jag ska bli. Det innebär en ytterligare flytt (och jag som hade lovat mig själv att inte flytta på ett bra tag - se hur det gick med det löftet!), ytterligare en risk. Men det är väl egentligen inte så jag ska tänka, utan jag ska fokusera på det som är bra, på den fantastiska möjlighet som detta innebär för mig. Jag får bo i den stad där jag egentligen alltid har velat plugga, där jag redan har vänner omkring mig. Jag kommer närmare D (om det nu blir vi två) och jag får bo där studentlivet hägrar, i en underbar storstad där det finns oräkneliga möjligheter, såväl karriärsmässigt som på andra sätt.
Jag har ju inte bestämt mig helt än förstås. Ska suga lite på karamellen. Universitet har iaf en öppet-dag snart så ska dit då tänkte jag och checka läget. Och sen ska jag söka det här programmet och så får vi väl se hur jag känner när antagningsbeskedet kommer. Hoppas att jag fortfarande kommer känna som nu,  för i så fall vet jag vad jag kommer göra under de närmaste fyra åren... =)