maisha

Idag fyller Lucy 2 år, och jag kom att tänka på att jag har haft henne och Cherry i 8 månader nu. Det känns som det har varit mycket längre och jag kan numera inte tänka mig ett liv utan någon av dem.

För att fira Lucy så köpte jag Sheba och en leksaksmus. Musen har en motor i sig så drar man i svansen så snurrar den runt. Katterna tyckte den var lite konstig, men samtidigt lite spännande. Födelsedagsflickan har i alla fall lekt lite med sin present så det var nog ganska lyckat trots allt!

Det var då jag förlorade henne. Sara, min underbara kisse, som jag växt upp med, som funnits under min barndom, tonår och in i vuxenlivet. I 14 år fick jag ha henne och sen en dag så var det dags för henne att lämna livet här på jorden.

Jag levde som i ett töcken länge, kunde inte förstå att hon var borta. Nu kan jag knappt fatta att jag överlevt det här året, att det idag är exakt ett år sedan jag såg henne för sista gången. Jag vill fortfarande inte inse att jag aldrig mer få se henne. Hur mycket jag än älskar mina nya katter Lucy och Cherry så kommer jag aldrig att glömma henne, min Sara. Det finns ingenting som kan ersätta henne. Och fast det fortfarande är jättejobbigt emellanåt, vetskapen att jag förlorat henne, sorgen över att hon är borta (som just nu när jag skriver det här, det är jättejobbigt) så försöker jag att först och främst fokusera på den glädje jag har haft av henne, över lyckan att hon var en del av mitt liv så länge.
Jag har skrivit en hel del dikter efter hennes död och även om jag förut sagt att jag inte vill publicera några dikter här så tänker jag ändå visa en som jag skrev när jag satt på ett flygplan och susade förbi molnen däruppe i en perfekt ljusblå bommullsvärld:






Ovan molnen



Högt ovan molnen

det är där änglarna bor

det är här du bor nu



Här lyser alltid solen

här finns det ingen sorg

här, där du bor



Jag saknar dig

varje dag, varje natt

längtar jag så



Men här, ovan molnen

här känner jag mig fri

för här är jag nära dig



Här, i den ljusa blåa himlen

här känner jag dig

här kommer du alltid att leva




Sorgen över Sara är fortfarande stor, men skillnaden nu är väl att jag orkar leva med den. Det är nog något som man måste lära sig att göra för att kunna gå vidare. Sara var inte vilket husdjur som helst, utan för mig var hon speciell. Hon var det syskon jag aldrig fick. Vi hade en speciell kontakt från första stund och jag tycker mig fortfarande känna av hennes närvaro ibland. Det händer emellanåt att jag får för mig att hennes själ lever i Cherry (dem har vissa gemensamma personlighetsdrag) och det tröstar mig när saknaden efter henne är som störst.




Det finns några visdomsord eller vad man nu ska kalla det som också kan hjälpa när man har förlorat någon som står en nära. De hjälper åtminsone mig när jag saknar henne som mest: Jag har varit med om dig. - Jag kan aldrig mista dig.

Har haft en sån där dag då det känns som hela livet suger. Inte för att det har hänt något speciellt eller för att något har gått snett idag, men bara hade en sån dag då man inte orkar vara riktigt glad. Känner mig jättestressad över allt och ingenting, mitt liv, jobben som jag aldrig får, planeringen inför barnbyn i sommar, mammas födelsedag (hon fyller 60 om knappt en månad) och massor av annat. Till råga på allt har jag fått ont i magen igen, magkatarr alltså, så magen är som en stor ballong. Gör ju inte heller att humöret hålls uppe precis, då man känner sig ful som stryk.
Dessutom denna otroliga trötthet. Jag sover ändå så mycket som jag behöver men är jättetrött ändå. Har ingen energi till någonting känns det som. Tror att jag kanske fått blodbrist igen. Någonting är det i alla fall.

Nåja, nu har jag gnällt färdigt för idag. Förhoppningsvis mår jag bättre imorgon igen!

eller det hoppas jag i alla fall. Verkar ha lossnat lite faktiskt, och då kommer förstås flera saker samtidigt - som ketchupeffekten ungefär...
Var på intervju igår på ett äldreboende. Det gick bra, så ska provjobba där nu på torsdag för att se hur det känns. Kommer förhoppningsvis bli timanställd där och det kan ju vara en del att göra vissa perioder i alla fall.

Sen idag var jag på en intervju hos Manpower som vill leasa ut mig (det heter så va?) till ett företag. Jag gick vidare i dagens intervju så ska på en andra omgång i morgon. Om jag blir anställd börjar jag en internutbildning redan på måndag. Så här är det snabba vändor! Även om lönen är dålig så är det ju ändå roligare att få jobba lite. Man mår bättre själv på alla plan och sen så kanske det ena leder till det andra... vem vet?!

dvs Sveriges Lantbruksuniversitet i Uppsala, har jag varit på idag. De hade öppet hus och jag ville kolla upp en utbildning som finns där som jag funderar på att gå. Fick lite mer information, dock inte så mycket som jag kanske hade hoppats. Folk där verkar vara besatta av livsmedel och det är inte jag... men annars var det jättetrevligt! Det ligger väldigt vackert, ute i Ultuna, med slätter runtomkring. Så universitetet var fint och man kände sig välkommen som potentiell student! Ska iaf kolla upp det lita mer och fundera så klart innan jag bestämmer mig. Men just nu känns inte tanken särskilt avlägsen i alla fall...



Blev dock väldigt trött för det har varit en lång dag så ska nog gå och sova snart faktiskt. Det är ju en dag imorgon med...

men inte som med låten med samma namn, utan i min axel. Vaknade i morse och det kändes som den låg fel, att den var halvt ur led eller något. Den hamnade rätt när jag kom upp men vad ont det gjorde! Har fortfarande ont och lär ha det några dagar. Skadade nämligen axeln för ganska många år sedan nu, när jag ramlade av en cykel. Sen dess har jag haft problem av och till. Får bara hoppas att den inte kommer "hoppa ur led" igen vid något senare tillfälle, men tyvärr är det väl så att risken finns. Har man en gång skadat sig så är det lätt att göra det igen. Nåja, får bita ihop och stå ut. Det är trots allt "bara" en fysisk smärta, finns värre saker (om man bortser från migrän förstås) att leva med...

är något som jag älskar att skriva. Under årens lopp (vilket uttryck - det får mig att känna mig gammal!) så har jag börjat skriva mer dikter än dagbok. Skriver inte mycket i dagboken alls numera vilket är synd på sätt och vis, men känns som man på nåt sätt inte har tid... låter väl dumt men att skriva ner en dikt är på nåt sätt så mycket enklare. Jag ventilerar dessutom många känslor just genom mitt diktskrivande.

Men är lite irriterad på mig själv just nu. Hade en bra början på en dikt i huvudet men dum som jag var skrev jag förstås inte ner den på en gång och nu minns jag den inte längre... men känns som den ligger i bakhuvudet nånstans så kanske kommer jag att minnas en vacker dag igen...

Tror dock inte att jag kommer lägga ut mina dikter här. Dels för att de är privata men även för att det finns en risk att nån annan "stjäl" dem, och det vill jag ju inte - speciellt eftersom jag väl ändå har en liten dröm om att en dag kunna få några publicerade...

Var på bokrean idag och köpte en bok om meditation. Har länge tänkt på det att det kanske vore något att prova, både för att få ner stressnivån men också för att komma till insikt om vem man är, och kanske på så sätt komma underfund med vad man ska göra med sitt liv.
Så började läsa och gjorde ett par meditationsövningar, eller det kanske inte var "riktiga" övningar men man fick träna lite på att koncentrera sig och sådant. Var ganska trevligt faktiskt! Utan att jag planerade det så koncentrerade jag mig på andningen, blev medveten om vissa känslor (eller ja, egentligen en specifik känsla) som jag inte visste att jag hade. Så jag börjar faktiskt tro att det här kan vara en bra grej så man kan må lite bättre och lära sig att leva mer i nuet. Så jag ska försöka att verkligen ta tag i det här och börja meditera lite. Även om det kanske inte blir så långa stunder (speciellt så tror jag inte man kan koncentrera sig så mycket nu i början) så kan det nog räcka ändå. Om inte annat så slappnar man av; såhär på kvällningen blev jag så avslappnad att jag blev trött istället. Och det om något är väl ett gott betyg från en meditationsnovis som jag! =)

I och med att mars är här så brukar man normalt sett kunna börja se fram emot våren. Snödroppar och krokus har börjat titta fram, fåglarna kvittrar och solen värmer. Men inte i år. Vintern har kännts väldigt lång den här gången tycker jag, och så mycket snö som vi har nu, det har vi inte haft på många år. Vill inget hellre än att våren ska komma, men kan ändå inte låta bli att tycka det är så otroligt vackert med denna blåvita snö. Det knastrar när man går, man kan göra snöänglar eller krama snöbollar, åka skidor eller spark... eller bara njuta av att se på alla dessa vattenkristaller som tillsammans bildar ett hav av gnistrande diamanter.
Så visst är vintern vacker. Även om man kan bli trött på den så är jag glad över att bo i ett land med växlande årstider. För efter en grå, regnig höst så finns det väl inget bättre än att se de första snöflingorna falla och känna att nu äntligen är det vinter igen. Som så småningom kommer övergå till en grönskande, spirande, kärlekstörstande vår...!

Det är fortfarande den 9 mars (även om det är sent) och därför Saras födelsedag. Ja, i alla fall om hon fortfarande hade levt. Sara var min underbara kissemisse som följde mig i vått och torrt under 14 år. Idag skulle hon ha blivit 15 om hon ännu hade funnits.
Det är snart ett år sedan jag förlorade henne och det känns fortfarande overkligt ibland. Hon var en del av mitt liv så länge, jag växte upp med henne, hann gå igenom tonåren och nå vuxen ålder. Och sen en dag, så var det tvunget att ta slut. 14 års närvaro... plötsligt borta. Det går inte riktigt att beskriva, men overkligt var det och det kan fortfarande kännas konstigt emellanåt. Ibland saknar jag henne så mycket att det känns som mitt hjärta vill brista. Ibland gråter jag så som om mina ögon kunde fylla vatten från flera oceaner. Men hon är och förblir borta. Det är inget jag kan göra något åt. Jag får fortsätta mitt sorgearbeta, fortsätta med mitt liv. Och inte egentligen sörja över att hon är borta, utan vara glad för att hon har funnits.

på alla möjliga vis, så känner jag mig nu. Känner mig sjuk så har varit hemma idag. Köpte nån ny värktablett med koffein i. Det hjälpte iof sig mot huvudvärken men känner mig drogad istället så vet inte om det var en så bra idé trots allt... Men får väl ta mindre dos nästa gång och se om det känns bättre istället. För huvudvärk är nåt som jag helt enkelt inte står ut med så kanske yrsel ändå är ett snäpp bättre... eller?

Har fått stresshuvudvärk, eller migrän. Nånting som inte tabletter rör på i alla fall. Mår skit just nu, tål inte ljus och mitt huvud bara bultar. Känns som jag inte orkar bry mig om någonting just nu. Borde väl egentligen gå och lägga mig för det är det enda som hjälper när det är så här, men vill samtidigt inte för det känns lite tidigt. Vill ju inte heller vakna mitt i natten och vara jättepigg heller precis. Är väl stressen som orsakat det här, stressen över att inte få nåt jobb, över vad jag ska utbilda mig till, kärleken... och mitt liv i allmänhet. Ska nog boka en tid hos en läkare så jag kanske kan få något mot det här. För snart står jag inte ut längre. =(

Kom precis hem efter att ha varit hos studievägledaren på högskolan. Ett bra samtal, men tyvärr gjorde det mig mer förvirrad än någonsin. Tusen tankar snurrar omkring i huvudet. Jag har hittat en utbildning som kan vara perfekt för mig, men problemet är bara att den är i en annan stad. Det innebär att jag kanske skulle behöva flytta - igen. Inte nog med det, jag skulle bli tvungen att lämna min underbara lägenhet, och alla mina fina vänner som bor här. Så vad göra? Jag har ingen aning...
Men, ett leende från en okänd har räddat min dag. Stod och väntade på hissen i mitt hyreshus, och ut ur den kom en kille som fyrade av världens smajl mot mig. Det gjorde att jag genast mådde mycket bättre. Så tänk på det nästa gång ni ser någon som ser lite nere ut, ett leende kan göra underverk!

Åkte till Örebro idag och skrev en omtenta. Hade i princip inte pluggat nånting och hade förstås då ångest eftersom jag var ganska övertygad om att det skulle gå åt skogen den här gången oxå. Jag kom i alla fall till universitetet och när jag fick tentan blev jag positivt överraskad (om man nu kan säga så när det gäller tentor som ju aldrig är roliga att skriva); den var lättare än jag räknat med. Så skrev den och det kändes helt okej, tror faktiskt att jag kan ha klarat den! Så jag var nöjd och belåten när jag lämnade universitetsområdet, och var fortfarande glad på vägen hem, trots att jag blivit tvungen att springa för att hinna med tåget...

Har tittat på Melodifestivalen som snart är slut. Tycker att det mesta i tidigare tävlingar (har inte följd det slaviskt utan det jag råkat höra) har varit riktigt dåliga låtar men för en gångs skull var det flera bra. Det trista var bara att en del av de jag tyckte var bra inte gick vidare, medan andra som tillhörde totalt fel genre för denna typ av tävling gjorde det! Ja... vet inte vad jag ska säga. Tycker att allt med denna tävling håller på att spåra ut. Men orkar knappt bry mig längre... *suck*

och inget att göra. Nästan så att man kan bli deprimerad faktiskt, som om jag inte hade tillräckligt att tänka på... Nåja, bloggar för fullt istället! Eller... ja, i alla fall mycket för att vara mig. Försökte ändra layouten på min blogg men det vill sig inte... fast det kanske bara är segt? Hur som helst, kändes lite för sentimentalt med alla hjärtan och sånt så därför ändrar jag... men bloggen will still remain pink. I'm a girl after all! :)

Börjar bli sjuk tror jag... och det är skittråkigt! Även om jag på ett sätt har tid att vara det nu så vill jag inte vara det. Finns så mycket roligare saker att göra än att ligga i sängen och sova (även om det oxå kan vara trevligt men då vill man ju att man har valt just det). Känner mig sådär tung i kroppen, orkade knappt gå upp i morse... och så mår jag illa... bläää! Kan ju vara en infektion som håller på att bryta ut eller någonting, men vill inte känna så här... :-( Till råga på allt så missar jag tyskan oxå, men hann i alla fall fixa klart hemtentan. Ska iväg nu och låta en kurskompis ta med den. Får väl hoppas att man mår bra till nästa vecka, är ju liksom ingen idé att gå och lära sig ett nytt språk om man aldrig är där... Så dagens önskan är väl att jag vill bli frisk - nu!

Jag är trött och borde egentligen gå och lägga mig men får ingen ro riktigt... och till råga på allt har min kära granne som bor under mig satt på jättehög musik nu, halv tolv på kvällen. Det värsta är egentligen inte att den är hög utan att basen gör att hela min lägenhet vibrerar av eländet! Och då kan man ju knappast lyckas sova överhuvudtaget...! Så ringde Securitas och anmälde idioten så dem lovade att skicka dit väktare som får kolla. Det är andra gången jag får anmäla (första gången var på dan iof sig) men kan ju hoppas på sätt och vis att bovärden förr eller senare kan vräka den dåren. *Arrrrrrg*